Simning är stort i USA. Collegeligan är en stenhård plantskola för unga simmare, sett till träningar och krävande tävlingar. Samtidigt sätts lagets bästa före individens – Aqua tar en titt på USA och landets syn på elitsimning.

Under ytan i Amerika

Simning är stort i USA. Collegeligan är en stenhård plantskola för unga simmare, sett till träningar och krävande tävlingar. Samtidigt sätts lagets bästa före individens – Aqua tar en titt på USA och landets syn på elitsimning.

SÅ ÅKER DU TILL STATERNA

Hej Maria Larson på Kilroy Travels, Skandinaviens största resebyrå för unga och studerande.
Vem kan få åka?
– Idrottare som är aktiva och tävlar mycket, det optimala är att åka direkt efter man tagit studenten.
Vad behöver man göra?
– Oj, det är många delar! Du ska idrottsligt sett komma i kontakt med coacher. Du ska söka till skolor, ha det tätt på akademiska sidan och göra en del tester. När du bestämt dig för en skola ska du söka visum och studielån.
Hur mycket kostar det?
– Det är jättesvårt att säga. Coacher har en viss budget gällande idrottsliga stipendium, ju tidigare ute du är desto större är chanserna till stipendium. Om CSN godkänner din ansökan kan du låna cirka 90 000 kronor per termin. Vi försöker jobba utifrån att du inte ska behöva en buffert för att åka.

Klockan var fyra på morgonen svensk tid när Spårvägens Stina Gardell satte händerna i kaklet som nummer två i B-finalen på 200 yards bröstsim på 2013 Women’s NCAA i Indianapolis, USA. Loppet var helgens sista, och utmattad travade hon mot avsimningen.
Två dagar tidigare hade hon tagit fjärdeplatsen på 200 yards medley med ett nytt inofficiellt svenskt rekord, följt av femte plats på dubbla distansen dagen efter. Hon bidrog med 36 poäng till University of Southern Californias totalpoäng och blev mästerskapets bästa utländska poängplockare, strax före kanadensiska olympiern Brittany MacLean.
I över 50 år har hundratals svenska simmare sökt framgång i den amerikanska college­simningen, bland dem några av landets mest dekorerade. Trots det vet stora delar av simmarsverige inte vad som pågår på andra sidan Atlanten. Det som sker under collegesäsongerna faller ofta i skymundan. Gardells presta­tioner den där helgen i mars är bara en av prestationerna som passerat tyst förbi svensk simnings historieböcker.
Men Linköpings Rebecka Palm, som nio månader om året bär University of Wisconsins röd-vita färger, var på plats i Indianapolis och såg det med egna ögon. Hon förstod.
– På SM vet man ungefär vilka som kommer topp tre. Det är inte så att någon ytterbana plötsligt kommer dyka upp, berättar Palm för Aqua. Här är vartenda heat så extremt snabbt. Alla är så duktiga.
NCAA Championships, kulmen på ligan som samlar den amerikanska universitetseliten,
är ett tvärsnitt av landets inställning till idrott – laget går alltid först och prestigen är enorm. Det alla i grunden simmar för är inte individuella pallplatser, utan de meterhöga troféerna i glas och polerat trä som de fyra bästa lagen tar med sig hem, vilket år efter år driver resultatnivåerna till nya höjder.
Summerat skapar det en av världens snabbaste tävlingar som på grund av sitt yardsformat sällan vinner stor internationell uppmärksamhet. Här offentliggörs amerikansk idrotts enorma bredd och den smått ofattbara hype som omgärdar landets stora idrottsarrangemang. Inte en läktarplats står tom och ljudnivån ar öronbedövande. Tränarstaberna flockar bassängkanterna klädda i skjorta och slips. Konkurrensen är stenhård. Titlar belönas med ringar och klockor av modell större och segrares namn ristas i glänsande metall på sina respektive lärosäten, förevigade för kommande generationer. I Amerikas förenta stater finns inget finare än att vinna.
För en utomstående framstår collegesimning ofta som ett smått obegripligt myller av konferenser, med lag som namnges efter olika slags djur och organiserade i ett system av divisioner som ingen tycks kunna förklara. Svenskar som drar över kommer ofta hem med märkliga vanor: nya stretcher, nya insimningsrutiner, hejar plötsligt högljutt under passen och uttrycker besvikelse över att det saknas is att lägga på axlar och knän efteråt.
Den amerikanska modellen som stöpt en lång rad svenska elitsimmare det senaste halvseklet – den första svenska NCAA-mästaren, Per-Ola Lindberg, kröntes redan 1963, underbyggs av några enkla koncept. Universitetslagen har ofta runt 60 simmare, inte sällan från olika länder. Tempot är högt, både i bassängen och i klassrummet – alla pluggar på heltid. Dåliga betyg betyder indragen rätt att tävla. Lagets bästa är viktigare än individens.
Bland de drygt 80 svenska simmare som för närvarande finns utspridda på 48 olika universitet i 24 stater hittas allt från landslagsmedlemmar till andra som länge skvalpat i marginalen och valt lägga Sverige bakom sig. Tyresös Kim Helander slutade som femtonde man på 50 meter fjärilsim på 2012 års ute-SM i Norrköping. Tolv månader tidigare hade han tagit studenten och tvingats välja mellan universitetsstudier eller simningen. Inget mellanting verkade finnas.
– Jag har egentligen inte haft som mål att bli bäst i Sverige, berättar Helander.
Drivet att fortsätta kom snarare från känslan att han ”inte skulle tycka det var kul att inte köra fullt ut.” Lösningen blev USA. Han hamnade på Urbana University i den amerikanska mellanvästern. Skillnaderna blev snabbt märkbara. Träningen var betydligt tuffare. Tävlingssäsongen, som går från augusti till mars, dominerades av dual meets – dueller mellan två universitet som pågår två-tre timmar där simmare vanligtvis kör upp till fem lopp. Fokus lyftes från hans egna önskemål till lagets behov. Sprintern Helander fick således börja vänja sig vid att simma 200 yards fjäril.
Men den största skillnaden var att bli en del av ett lag, en viktig kugge i ett större maskineri. Att dra på tävlingar innebar inte längre att bara försöka simma fort utan att representera sitt universitet, inge och visa respekt för motståndare – och att vinna som grupp, inte bara som individ.
– Man får en tillhörighet här som man aldrig riktigt kan få hemma, säger Helander och fortsätter:
– Här simmar man för sig själv, men för något mer också. Och de som gör bra ifrån sig, de uppmärksammas. Det behöver inte alltid vara den som är snabbast.
I sommarens final på 50m fjäril kom Helander femma, 18 hundradelar från bronset. Helsingborgs Oskar Nordstrand, som finns att hitta på Nova Southeastern University i Florida, håller med:
– På SM klankas det ofta ner på var och en som inte gör en världstid. Här baseras det på vad personen kan göra för laget. På en liten skola kan vem som helst gå från noll till 100 på en dag.
En del av den kritik som riktas mot collegesimning pekar på att vissa svenskar stagnerar, eller till och med presterar sämre, efter ett eller flera år på college. Argumentet blir ofta att USA tränar sönder simmare genom att använda den omoderna metoden att stöpa alla i samma form. Mattias Kahlin, den två meter långe bröstsimmaren från Västerås, blev trefaldig svensk juniormästare månaden innan han drog till Knoxville, Tennessee i augusti 2007. Vägen mot OS i London tycktes ligga rak.
Väl där fick han finna sig som University of Tennessees tredje snabbaste bröstsimmare.
– Att gå från att vara svensk mästare till att inte ens komma trea eller fyra på dual meets – man kände sig lite dum, berättar Kahlin, men det hjälpte enormt mycket med motstånd på träning. Det blev mera tryck.
Fyra år senare simmade han sitt sista lopp i college, då fortfarande som Tennessees bröstsimmare nummer tre. Han hade då lagt ytterligare ett par SM-guld till samlingen, men hade inte fått den skarpa utvecklingskurva många förutspått. Men när Kahlin, som nu läser till läkare i Skottland, får frågan om hur han upplevde sina fem år i USA nämner han simningen i en bisats, följt av upplevelsen att bo och resa i ett nytt land, nya vänner, en finansierad utbildning – och jämför det med tanken på att istället ha stannat hemma. Valet, säger han, är enkelt:
– Att få åka till USA var större än bara min simning. Möjligheten att få göra något nytt och utmanande gjorde att jag inte tröttnade.

Text: Anders Melin
Foto: Privata & Bildbyrån

×

Kommentering är stängd.