Ännu en olympisk fest har fullbordats. Sveriges landslagstrupp levererade medaljer, personbästan och framtidslöften.

Tiden efter OS

Ännu en olympisk fest har fullbordats. Sveriges landslagstrupp levererade medaljer, personbästan och framtidslöften.

Erik Persson

Den olympiska debutanten gick till semifinal och bjöd på personbästa.
100 meter bröst, försök (plats 11)
200 meter bröst, semifinal (plats 7)

 

Hej Erik! Vad har du gjort idag?

– Jag har gått runt i skogen, det var trevligt!

Det här var ditt första OS. Vad tyckte du?

– Det var stort och ungefär som jag tänkt mig. Jag har lyssnat på de andra i laget som berättat hur det var, så jag har känt mig förberedd. Det var roligt också att heja fram de andra. I övrigt gällde det att tänka att OS var vilken simtävling som helst: håll rutinerna och gör det bästa du kan.

Hände något annat skoj i OS-byn?

– Jag glömde ackrediteringen när vi skulle äta – då blir man utan mat. Och att se Usain Bolt i mattältet var inte helt fel det heller.

När var du som allra gladast?

– Oh, den är svår! Jag måste säga helheten. Jag var lika glad över att se mina kompisar simma bra, som att göra det själv. Vi har väldigt roligt, truppen har fin sammanhållning. Vi skrattar mycket medan vi spelar kort och Yatzy. OS kändes som en simtävling över en helg, men det var åtta dagar. Sedan – pang – tävling för min del, och så var allt över.

Vad är du mest nöjd med?

– Det får väl vara semin på 200 meter bröst. När jag gick i mål var det inte så lätt att hitta mitt namn på tavlan, haha. Men det var skönt att se att jag slagit personligt rekord.

Vilka förändringar kommer vi se hos Erik Persson på OS 2020?

– Jag har en del områden att förbättra, till exempel start och undervattenssim. Jag vill göra det här igen, och göra det ännu bättre.

 

Michelle Coleman

Nådde sina mål, genom att gå till individuell final och ”offrade en för laget”.
200 meter fritt, final (plats 7)
100 meter fritt (DNS)
4×200 meter fritt, final (plats 5)
4×100 meter medley, försök (plats 9)

 

Hej Michelle! Vad har du gjort sedan du kom hem?

– Sovit! Jag har behövt återhämtningen. Jag har också tagit det lugnt, umgåtts med familjen och njutit av att kunna vara spontan.

Du har tidigare simmat OS i London – vad tyckte du om Rio?

– Organisationsmässigt var London ett bättre mästerskap, men Rio gjorde ett bättre jobb med känslan – Brasilien känns mer karneval och festival!

Hur såg dagarna ut?

– Klockan ringde sent, vid tiotiden. Jag bodde med Sarah och Jennie. Efter lunch hade vi försökssimningar. Finalerna gick inte förrän efter midnatt, därför hade vi konstig dygnsrytm. Jag tycker det här var de bästa tävlingsförhållanden jag haft och detta OS hade ju riktigt snabba försökssimningar.

Du valde att stå över individuella 100 meter fritt till förmån för laget, hur känns det med facit i hand?

– Jag trodde starkt på våra tjejer och vårt lag, ibland måste man våga satsa. Nu i efterhand vet vi ju att laginsatsen inte gick som vi tänkt oss. Kanske hade det gått ännu sämre för laget om jag inte skippat 100 fritt – hur vet man det? Men 100 meter fritt var en makalös final, det hade varit så kul att simma den…

När var du som allra gladast?

– När jag gick i mål på semifinalen på 200 fritt, kollade på tavlan och såg att jag var i final – vilken lättnad! Det var så extremt roligt att simma, inför varje lopp kände jag ”nej gud nu vill jag bara hoppa i och bara köra!”. Lagkappen är också så kul, det är härligt att förbereda sig och sitta i call room tillsammans.

Vad tyckte du var svårast?

– OS går ju vart fjärde år och det känns som att hela mitt liv står på spel – det svåra är att tona ner den känslan. Men året innan OS kändes faktiskt tuffare än själva 2016.

Vad händer härnäst?

– Jag har semester tills jag är redo att kicka igång igen. Kanske blir det att packa väskorna och åka tillbaka till Australien för att bli där en längre stund. Träningsgruppen i Sverige är jättebra, men jag känner mig mer hemma bland alla trevliga, välkomnande och avslappnade australiensare.

Vad kommer du göra annorlunda inför OS 2020 i Tokyo?

– Jag vill ha en mer stabil tränarrelation: ett kontinuerligt samarbete istället för att ha två olika, men bra, tränare i Sverige samt Australien. Jag börjar känna mig själv och kroppen allt bättre, och jag tror att Tokyo kommer vara en makalös organisation och upplevelse. Nu har jag kört en helhjärtad heltidssatsning i fyra år, jag är 22 år och mina kompisar har börjat gå ut universiteten – jag måste också börja tänka på livet efter idrotten.

 

Simon Sjödin

Deltagandet i OS var en personlig revansch, men medleyn blev stolpe ut.
200 meter fjäril, semifinal (plats 6)
200 meter medley, semifinal (plats 8).

 

Hej Simon! Vad gör du?

– Jag har precis varit i Stadshuset i Stockholm, lyssnat på tal och käkat lunch med andra stockholmare som också deltog i OS.

Hur är känslorna i kölvattnet efter Rio?

– Eftersom jag missade OS i London så var det här en revansch där jag jobbade mig tillbaka och visade att jag hör hemma hos eliten.

Hur var tillvaron i OS-byn?

– Jag delade lägenhet med Erik Persson, och Sverker och Jonas från Helsingborgs SS. Det var inte tävlingsdags förrän på kvällen, så på eftermiddagen åkte vi till arenan. Förhoppningsvis skulle vi prestera tillräckligt bra för att få komma tillbaka hem på kvällen, haha. OS handlar mycket om press, därför försökte vi hålla fritiden simpel och rolig. Där har jag lite skryträtt eftersom jag slogs om segern varje gång i Yatzy.

Blev du starstruck någon gång?

– När vi satt och kollade på när Michael Phelps simmade 200 fjäril. Men det var inte Phelps jag blev starstruck över, utan det amerikanska basketlaget som satt bredvid och hejade på honom.

Vad är du gladast över?

– Att jag tog mig till två semifinaler och satte svenskt rekord på 200 meter fjäril. Jag gick ut, njöt av att vara där och kände mig stolt. Som mest euforisk var jag när jag kom in i OS-byn första gången, passerade säkerhetskontrollen och allt det där. Jag kände ”fasen, det här var åtta år sedan” – det var en underbar känsla att ha nått mitt mål att ta mig till OS igen.

Vad var svårast?

– För min del var det svårt att simma så sent på kvällen. Vi snackar klockan tolv på natten – i vanliga fall är jag tre timmar in i min djupsömn vid den tiden. OS gick inte som jag ville, det finns så mycket mer inom mig. Alla förberedelser var perfekta och jag kom in med gott självförtroende. Visst, man ska inte lita på känslan, men jag kände när jag hoppade i för 200 meter medley att jag inte hade en bra dag rent fysiskt. Målet var att ta mig till final, jag grämde mig lite, men kan inte rå för att kroppen inte var bra. Idrott är idrott. Det kommer nya chanser.

Vad har du gjort sedan du kom hem?

– Ingenting, och det är så skönt. Jag har hängt med polare, kollat fotboll, njutit av semestern, laddat batterierna och druckit ohälsosamt mycket kaffe. Jag snittar tio koppar per dag och borde dra ner lite kanske, till sex koppar kanske. För att inte bli uttorkad kör jag varannan vatten, hehe.

Ska du fortsätta simma?

– Det har varit skönt att nu ha kunnat reflektera över om jag ska satsa vidare eller om jag har gjort mitt. Jag har funderat och vet själv att det finns mer, och så länge det finns mer kommer jag fortsätta. Nu tar jag ett år i taget, VM i Budapest 2017 är spikat, och jag vill göra allt i ny regi med ny coach. Allt har fungerat bra med NEC – alla vi från NEC slog svenska rekord – nu vill jag utveckla träningen jag fått från Carl och Andrei. Om jag lägger till ytterligare teknik- och vändningsträning kan det bli riktigt bra.

När man kikar genom dina resultatlistor ser det svajigt ut, hur ska du bli mer stabil?

– Svårt att säga! När jag är i bra form och har rätt drag går det riktigt fort. Kapaciteten för att slåss i toppen finns och därför väljer jag att fortsätta med min satsning inom simning. Men jag vet inte om jag håller på till OS 2020, jag tar ett år i taget.

Text: Josefin Strang
Bilder: Bildbyrån

×

Kommentering är stängd.