Anna Lindberg har deltagit på fem olympiska spel, älskar att träna och har precis avslutat sin drygt femton år långa karriär i världseliten som simhoppare. Aqua mötte upp Anna Lindberg för en tillbakablick på karriären.

Svensk simhopps drottning

Anna Lindberg har deltagit på fem olympiska spel, älskar att träna och har precis avslutat sin drygt femton år långa karriär i världseliten som simhoppare. Aqua mötte upp Anna Lindberg för en tillbakablick på karriären.

5 snabba till Anna

Vad har du för personligt rekord på en- och tremeterssvikten?
– På en meter, 323,50 poäng och på tre meter 351,70 poäng. På båda dessa var det fem hopp.

Svåraste hoppet du har gjort?
– Det är svårt att svara på men måste jag välja blir det tre och en halv volt framåt. Det hoppet har högst svårighetsgrad och är det hopp jag har tränat minst på.

Hathoppet?
– Ett hopp jag var väldigt rädd för och har brottats med är en och en halv bakåtskruv, när jag började göra två och en halv bakåtskruv så tappade jag bort mig på en och en halv och det är läskigt.

Bästa simhoppsminne?
– Mina EM-guld men jag vet inte vilka jag ska välja, kanske det ifrån Budapest 2006 när jag vann det första EM-guldet på
enmeterssvikten.

Ungefär hur många träningspass har du en normal vecka?
– Min träning var väldigt periodanpassad, men under den tuffaste perioden tränade jag kanske tolv till fjorton träningspass per vecka, blandat fys- och vattenpass.

Jag såg dig på tv på OS, utbrister en brunhårig tjej på runt tio år och fortsätter:
– Du var jätteduktig!

En annan tjej fyller i:
– Ja fast jag tycker att domarna var snåla med poängen, du hoppade jättefint.

Det tar ungefär tio minuter. Sedan är Anna Lindberg omringad av unga simhoppare som vill hälsa och prata om simhopp och OS. Anna har nämligen dykt upp på ett nationellt simhoppsläger i Karlskoga och är där för att dela ut diplom och hoppmärken bland sextiotalet deltagande barn och ungdomar. Hon är tålmodig, skriver autografer till höger och vänster, ställer upp på bild med mera. Anna har länge varit Sveriges främsta simhopperska men har nu lagt baddräkten på hyllan.

– Varför ska du sluta?

Frågan kommer ifrån en blond tjej och Anna svarar att hon tycker att hon är så pass gammal att det är dags att göra något annat. Även om svaret är skämtsamt sagt så ligger det sanning bakom det. Att delta i OS i London kändes som en bra avslutning på karriären för Anna.

– Man vill ju ändå sluta när man är på topp. Man vill ju inte att det ska gå utför, skrattar Anna och fortsätter, det kändes lagom att sluta efter OS i London.

Anna gjorde sitt första OS redan som 14-åring. Då var det i Atlanta och för svenska folket var hon Ulrika Knapes dotter och hade inte särskilt mycket förväntningar på sig. Hon slutade som åttonde tjej på tremeterssvikten och helt plötsligt hade svensk simhoppning fått en ny stjärna.

Hur var det att vara med på ett OS första gången?

– Det var jättestort, men jag var liten och förstod nog inte hur stort det faktiskt var. Man har en rätt skön inställning till livet när man är 14 år. Allting är så okomplicerat och ett OS är inga problem, det är bara att köra. I Atlanta var det väl runt 16 000 personer som var och tittade på tävlingen, men det har jag inget minne av. Det är publiken och media som är den stora skillnaden mellan ett OS och en vanlig tävling. Det är ju samma sviktar och ofta samma motstånd.

Anna har ett brons på 10 meter från junior-VM 1997, men det är på svikten hon har nått sina största framgångar. Under EM i Eindhoven tidigare i år tog hon sitt femte och sjätte EM-guld när hon tog hem dubbeln – vann på både enmeters- och tremeterssvikten.

Är det något guld som betyder mer än de andra?

– De är speciella på olika sätt. De två första är alltid speciella eftersom de kom först. Det jag tog i Turin för drygt ett år sedan var speciellt eftersom jag tog det efter att jag fött barn, och slog Tania Cagnotto på hemmaplan. Gulden jag tog nu känns speciella eftersom det inte är så vanligt att man tar dubbelt guld, men också eftersom det var OS-år och alla simhoppare var i bra form.

OS i London blev Annas sista tävling i karriären. Även om hon känner att hon inte fick genomföra tävlingen på det sätt hon velat, när man får göra alla hoppen i sin serie så bra som man bara kan, så är hon nöjd.

– Det kändes jättebra under OS. Jag kände mig i bra form fysiskt och allting kändes väldigt roligt, jag hade känslan av att inga hopp var svåra. Du vet den där känslan man har när det känns som om man kan göra hoppen när som helst. Hade någon väckt mig mitt i natten och bett mig att gå ned till badet och göra min serie så hade jag gjort det. Det är klart att man hade velat göra alla hopp så bra man kan när det väl gäller, men jag tror samtidigt att man kan söka efter den perfekta tävlingen hur länge som helst. Det är nog många simhoppare som slutar med känslan av att hoppen inte gick så bra som de hade kunnat gå.

Du har varit en av de främsta simhopperskorna i världen i runt femton år, vad är det som har gjort att du har hållit dig kvar så länge?

– Jag tror att mycket handlar om att jag alltid har tränat väldigt mycket. Träningen har hållit mig hel och det har gjort att jag har hållit mig kvar länge. Sedan är glädjen till sporten väldigt viktig också.

Vad kommer du att sakna med simhoppningen?

– Jag kommer sakna all träning och jag kommer att sakna de skarpa lägena under tävling. Till exempel under EM inför sista hoppet på enmeterssvikten, som för mig är en och en halv tyska. Känslan av att stå där på svikten när det är skarpt läge och veta att det här hoppet kan jag. Den känslan kommer jag att sakna.
Även om Anna tackar för sig som aktiv så kommer hon att finnas kvar inom simhoppningen och hjälpa till med en del bitar rörande träning. Hon ska också läsa mental träning på distans till hösten, ett intresse som växt fram sedan hon började jobba med det själv.

– Jag tycker att psykologi är väldigt intressant och det är spännande att se hur mycket man kan förändra och påverka själv. Det beror nog på att man har stött på och tagit sig igenom jobbiga och svåra situationer. Ur motgångarna har intresset för mental träning vuxit fram för mig.

Tillbaka på lägret i Karlskoga, mitt i samlingen unga simhoppare. En yngre tjej som har stått vid sidan av och iakttagit spektaklet kring Anna vågar sig till sist fram när de andra barnen har försvunnit. Att Anna är en simhoppsidol verkar hon vara medveten om även om hon inte riktigt har koll på vem Anna är.

– Vad heter du då, frågar hon artigt?
– Jag heter Anna, vad heter du då?
– Jaha, jag heter Tilde säger hon sakligt, sneglar på Anna en sista gång och springer sedan iväg till samlingen.

När Anna slutar så är det nu nästa generation simhoppare som får ta över. Och kanske finns en del av dem med, just här, på lägret i Karlskoga?

Text: Sofia Kuylser
Foto: Bildbyrån

×

Kommentering är stängd.