Ung men mer än lovande. För Louise Hansson från Helsingborg är redan en betydande del av landslaget. Och simning, anser hon, ska byggas utav glädje.

Simmarglädje

Ung men mer än lovande. För Louise Hansson från Helsingborg är redan en betydande del av landslaget. Och simning, anser hon, ska byggas utav glädje.

Kort om Louise

Namn: Louise Hansson.
Fyller år: 24 november 1996.
Familj: Mamma, Pappa, lillasyster Sophie och lillebror Gustaf.
Favoritsimsätt: Fjäril och frisim.
Intressen förutom simning: Fotografera.
Bästa skolämne: Svenska.
Bästa låt: Lyssnar på det mesta.
Gör helst: Simmar, träffar vänner.

Jag är ju snart 17 år, skriv det, jag fyller sent på året. När kommer tidningen ut?
– I december.
– Jamen då är jag ju 17, då har jag ju fyllt!
Intervjuer ska börja med bråk – diskussionen är mellan mig och Louise Hansson. Ung och lovande simmerska, fram till för några år sedan. Nu är hon betydligt mer än så. Nu har hon gjort bestående avtryck i landslaget och även internationellt.
Louise Hansson är 16 år när intervjun görs. Hon har precis slutat skolan för dagen och tagit sig de tio metrarna till simhallen. Faktiskt, det är så nära. Skolan ligger vägg i vägg med simhallen, något som gör det betydligt lättare att träna innan och efter skolan. Och även på skoltid, ska det visa sig.
– Jag pluggar naturvetenskaplig linje, men gör det på en NIU-skola och på fyra år istället för tre, berättar hon.
NIU står för Nationell Idrottsutbildning och det finns femton stycken till antalet i Sverige. Flera av Louise klasskamrater är simmare, men flera andra idrotter finns också representerade. Enligt Louise är det ett måste att hennes gymnasietid är anpassad efter hennes idrottssatsning:
– Jag tränar fyra pass på skoltid i veckan, men framför allt är jag bortrest under perioder, och behöver förstående lärare.
Den här hösten har inneburit avbrott för en veckas läger, någon vecka för SM. Och snart är det EM, vilket innebär ytterligare ett studieavbrott. Det blir ungefär tre veckor plus några strödagar här och där.
Skickar lärarna med dig böcker och läxor när du åker iväg på tävlingar och läger?
– Det är olika. Vissa lärare ger mig uppgifter att ta med, andra tycker att vi kan ta igen det när jag kommer tillbaka. Vissa saker är enklare än andra – en uppsats till svenskan funkar bra att göra på distans, men att räkna matte som är helt ny för mig är svårare utan lärarhjälp, berättar Louise och fortsätter:
– Men ofta är det jag som är på lärarna och frågar om uppgifter, faktiskt. Jag vill inte hamna efter, det är enklare att komma tillbaka efter en veckas läger om man fattar vad som sägs på lektionerna.
Det är gymnasiets andra år denna höst och Louise trivs. Efter ett ”oj, nu måste jag räkna efter” berättar hon att det blir sju till åtta simpass samt två styrkepass i veckan. Hennes tränare Jonas håller i allting – även träningen på skoltid. Från villan hemma i Ramlösa, precis bredvid parken med den kända hälsobrunnen, tar det cirka en kvart att cykla in till Helsingborg och simhallen. Det är så Louise normalt färdas, men sedan finns ju även lyxen i att ha pappa Lars-Olof, som är tränare i klubben, jobbar på simhallen och åker bil dit. Det är dock inte bara pappa Lars-Olof och Louise som tar sig till Helsingborgs Sim veckans alla dagar: hela familjen simmar.
Louise lillasyster Sofie, 15 år, simmar också i landslaget (och är en av utmanarna som du kan läsa mer om i denna tidning) och lillebror Gustaf är ung och lovande, 12 år gammal. Mamma tränar på gymmet som ligger i badhuset, men kommer normalt inte närmare bassängen än så förutom när hon sitter och hejar från läktarplats.
– Badet är definitivt familjen Hanssons andra hem, skrattar Louise.
Timmarna i bassängen har gett resultat i världsklass för Louise. Redan 2011 tog hon ett guld och ett silver vid EJM. Guld på 50 meter fjäril, på tiden 27,04, och silver på 50 meter frisim. I år, i Barcelona, var det dags för hennes första långbane-VM, i Barcelona. 50 och 100 meter fjäril gick inte som det skulle, Louise var för nervös och det stämde inte riktigt. Men i lagkappen gick det bättre: Sarah Sjöström, Nathalie Lindborg, Michelle Coleman och Louise simmade sig till en fjärdeplats – vilket med tanke på motståndet var en stor prestation.
Varför blev du så nervös?
– Mina uppbyggda förväntningar. VM är det största jag har gjort, jag har inte haft problem med nervositet tidigare. Men det handlar väl om att vänja sig vid att tävlingen är så stor och att hantera att det är där man vill prestera. För plötsligt står jag där, bredvid Wollmer och Sjöström, och då är det allvar. Jag satte för mycket press på mig själv då, alldeles för mycket. Nu vet jag bättre.
Hur var det att simma lagkappen, 4×100 meter frisim?
– Lagkapp är annorlunda, då står vi och skämtar och hjälper varandra innan start. Och det var riktigt kul redan när vi gick in på arenan. Det var stort!
Har du något annat lopp du minns lite extra, något som sticker ut?
– 100 frisim på SM i Helsingborg förra året, när jag slog Sarah och Michelle. Det var coolt. Sedan var EJM-guldet på 50 fjäril, då stämde allt.
Var Sarah och Michelle sura efter
loppet?
– Haha, nej nej! Inget sånt, vi är alla på samma lag. Jag blev gratulerad och kramad, inga sura miner.
Vad gör när du inte simmar?
– Pluggar, mest. Det är simning och skola som gäller för mig. Samtidigt, den lilla stund jag får över, då försöker jag komma bort från det helt, bara träffa vänner – eller tar en sovmorgon när jag kan. För det behövs!
En vanlig fråga till en ung idrottare är så klart hur framtiden ser ut, men Louise bara skrattar när jag frågar. ”Jag har ingen aning, verkligen inte”, blir svaret. Det har hon helt enkelt inte hunnit tänka på.
– Jag är öppen för det mesta, jag får se när det närmar sig. Plugga utomlands kan locka, om jag kan kombinera det med simning. Jag kan definitivt tänka mig att byta miljö efter gymnasiet.
Hur ser simningen ut för dig framöver då, om du får drömma helt fritt?
– Jag kommer simma så länge det är kul! Så länge kommer jag fortsätta, bara jag slipper skador. Och visst, alla vill väl simma i OS, och jag vill se hur bra jag kan bli. Men det räcker för mig, jag behöver inte sätta målet att ta ett OS-guld. Men visst hade det varit kul…
Just att det är kul är centralt för Louise Hansson. Hon gillar sin sport, gillar att träna och gillar att tävla. Det är förmodligen därför hon är så bra.

Text: Tomas Borgå
Bild: Petrus Iggström & Bildbyrån

×

Kommentering är stängd.