Hon är med i landslaget. Hon tränar för OS. Och hon tar studenten i år. Michelle Coleman ska hinna med allt på en gång under våren 2012. Aqua träffar Michelle och snackar om allt från träning till världen utanför innan vi låter hennes egna ord ta dig med till livet på landslagsläger.

Michelle Coleman

Hon är med i landslaget. Hon tränar för OS. Och hon tar studenten i år. Michelle Coleman ska hinna med allt på en gång under våren 2012. Aqua träffar Michelle och snackar om allt från träning till världen utanför innan vi låter hennes egna ord ta dig med till livet på landslagsläger.

Michelle Coleman

Största merit/meriter:
Var i semifinal i EM på kortbana.

Fokuserar på i OS:
100 m frisim

Kommentar:
Är på gång – har gjort bra resultat hela hösten och vintern. Kan ta plats i lagkappslaget (4*100 m frisim).

Just nu är mitt liv och hela min vår lite kaos!

Orden är Michelle Colemans och de följs av ett leende. Det gör nästan allt som Michelle säger. Hon står just ni mitt i ett annat kaos, snökaoset i Stockholm i februari 2012, och pratar om sin OS-satsning och sitt minst sagt hektiska schema. Aqua träffar Michelle en tidig morgon bakom Stadshuset för att fotografera henne i morgonljus framför den iskalla Riddarfjärden. Och det är riktigt kallt i luften också.

Berätta, Michelle, hur ser din vår ut?
– Jag går ju sista året på gymnasiet och läser allt lika intensivt som mina klasskamrater, jag har inte tagit någon specialidrottskurs för att kunna träna på skoltid och förenkla min skolgång. Samtidigt försöker jag ju att satsa på simningen helt och det funkar jättebra, förutom att jag ibland kommer på mig själv att jag glömt att ha ett liv utanför allt som inte ställer massa krav på mig själv. Så just nu försöker jag bara att göra mitt bästa i skolan och i bassängen och samtidigt försöka ha någon typ av liv och faktiskt njuta av den period av livet jag är i, med studenten, tillbringa tid med familj och vänner med mera. Och våren är ju den mest intensiva perioden med en massa skivor, massa stora inlämningar och prov, och det är ju samma i simningen. Stora viktiga kvaltävlingar och viktiga och mycket krävande träningsperioder. Så just nu gäller det bara att hantera pressen och stressen och försöka göra mitt bästa.

I korthet är detta Michelles kommande månader, räknat från början av februari fram till och med juni. Träningsläger i Sierra Nevada. Tävling, British trails. Till Peking på klassresa. Grad Prix. Mallorca, läger igen. Till Eindhoven och tävla. Grand Prix-tävling, igen. Ställa upp i EM, om hon kvalar in. Ta studenten. Allt under tre månader och – parallellt med allt – drömma om och träna inför OS. Men Michelle känns hur lugn som helst:

– Träningsmässigt så kommer jag köra samma intensitet som jag tidigare gjort på hemmaplan. Detta kan dock variera lite när jag är iväg på läger. I Sierra Nevada, till exempel, på hög höjd, tränar damlandslaget inför OS-kvalen och mästerskapen som kommer senare i år. Det som kommer skilja denna vår från tidigare är väl att jag kommer resa betydligt mer och ställa upp i flera internationella kvaltävlingar. Men jag kan inte göra mer än mitt bästa, och för att kunna träna bra och må bra måste jag hitta en balans i livet, och det är väl det jag lägger ganska mycket fokus på också.

Just läger fungerar bra för Michelle. Även om hon har skolarbete med sig så hittar hon ett bra fokus på själva träningen. Hon uttrycker det som ”att byta verklighet”.

Hur många träningspass i veckan kör du?
– Just nu blir det åtta simpass, fyra landpass och två gympass.

Vilken eller vilka grenar hoppas du på att simma i OS?
– Jag hoppas verkligen att kunna kvala in på något individuellt och de grenar som verkar mest rimliga är 100 rygg och 100 fritt. Sedan hoppas jag även lite på att gå ner lite på 200 fritt och kanske slåss om en plats där också, men det är verkligen inget jag tänkt mycket på. Att dessutom även kunna nalla en plats i lagkapperna vore helt underbart…

Nu var det någon vecka sedan vi sågs i ett snötäckt Stockholm och Michelle har hunnit landa, och träna för fullt, på andra sidan Atlanten. Vi låter henne själv berätta vad som egentligen händer på ett landslagsläger. Detta är Michelles egna ord, direkt från höghöjdslägret i Sierra Nevada.

”Just nu är jag, Martina, Jennie, Sarah, Joline och Bella här uppe. Att träna på hög höjd skiljer sig verkligen från att vara hemma. Allt är mycket jobbigare och att ta sig upp för en trappa de första dagarna kan vara som att bestiga Mount Everest – riktigt jobbigt alltså! I början tränade vi lite lugnare för att vänja oss vid höjden och alla har ett personligt upplägg här, eftersom vi alla anpassar oss olika snabbt. Vi tar prover varje morgon för att se hur våra glykos- och laktatvärden ser ut och vi kollar även vår vilopuls, syremättnad i blodet samt vikt. Genom att göra detta kan man se hur hårt vi kan träna och hur kroppen reagerar på höjden.

Det är faktiskt jättekul att vara på hög höjd, man känner verkligen att man tränar bra och lär sig så otroligt mycket om kroppen och träning. Vi bor på egna rum för att undvika smittning av sjukdomar med mera, för framför allt i början finns det en hög risk för att bli sjuk om man kör på för hårt.

Mellan passen så brukar vi ibland sitta ute och läsa, vi har jättefint väder, sedan kollar vi på serier och filmer (klassiker när man är borta!) och, bara att ta det lugnt, vila lite och ladda inför nästa pass. Sedan får vi självklart inte glömma plugget…

Ibland går vi ner till byn och tar en kaffe, gottar oss i solen och njuter av utsikten. Idag är det till exempel snack om att ta liften upp till toppen av berget, så det ska bli kul!

Det är ett riktigt roligt gäng här uppe så vi har alltid kul. Vi har varit väldigt duktiga på att umgås med varandra: vi har spelat Yatzy och frågesport på kvällarna, och ibland har vi varit lite wild and crazy och kört twister som uppvärmning inför passet. Så vi har jättekul i Sierra Nevada trots att det bara finns… okej det finns typ ingenting att göra, haha!”

Text: Tomas Borgå
Foto: Petrus Iggström

×

Kommentering är stängd.