Hans meritlista är svårslagen. Med fem OS-medaljer, fem VM-medaljer, 13 EM-medaljer och totalt 72 individuella SM-guld är Anders Holmertz en av våra största simmare genom tiderna. Nu är han tillbaka i simhallen igen – den här gången som tränare.

Holmertz är tillbaka

Hans meritlista är svårslagen. Med fem OS-medaljer, fem VM-medaljer, 13 EM-medaljer och totalt 72 individuella SM-guld är Anders Holmertz en av våra största simmare genom tiderna. Nu är han tillbaka i simhallen igen – den här gången som tränare.

Anders Holmertz

Namn: Anders Holmertz

Ålder: 47 år

Bor: Linköping

Meriter: Silver 200 m frisim i OS i Seoul. Silver 200 m frisim, silver 4 x 200 m frisim samt brons 400 m frisim i OS i Barcelona. Silver 4 x 200 m frisim i OS i Atlanta. Guld 4 x 200 m frisim samt silver 200 m frisim i VM i Rom -94. Guld 4×200 m frisim i VM i Palma -93, Silver 4 x 100 m frisim samt silver 2 x 200 m frisim i VM i Göteborg 1997. Med mera.

Gör idag: Tränar en Sum-Simgrupp och en distansgrupp i Linköpings Allmänna Simsällskap

Karriärens mest minnesvärda: Då måste jag nog säga 4 x 200 meter frisim i Barcelona (1992). Det var ganska oväntat. Vi visste att vi hade en liten möjlighet, men då måste alla ligga på sitt bästa. Och alla gick också optimalt på alla sträckor. Det var nog den häftigaste upplevelsen.

Jag simmar ytterst sällan numera. Jag vet inte riktigt varför, jag är en tävlingsmänniska kanske är det därför, säger Anders Holmertz som precis avslutat en golfrunda hemma i Linköping.

Han slog igenom redan som 15-åring med ett JEM-guld på 1500 meter och avslutade karriären 15 år, och nära 100 medaljer, senare. Det var strax efter OS i Atlanta.

Inte ens 16 år fyllda tog sig Anders hela vägen till OS i Los Angeles 1984. Minnena från hans första OS handlar dock mer om flipperspel än om att simma med världseliten.

– Jag var så ung att jag nog inte kunde ta in det stora i ett OS. Jag sprang mycket i spelhallarna och hade roligt vid sidan av själva tävlingarna. Tänk dig själv, flipperspel och McDonalds för en 15-åring från Motala. Los Angeles var ju rena paradiset, säger han och skrattar.

Det blev ytterligare tre OS och fem OS-medaljer innan han lade simningen på hyllan. Idag är Anders Holmertz tillbaka i simhallen, som tränare för en Sum-Simgrupp på cirka 20 ungdomar i LASS i Linköping.

– Mina döttrar började simma för några år sedan och behövde en vikarie under ett jullov. Jag hoppade in och sen dess har det rullat på. Det är en härlig miljö att vistas i, bland ungdomar som vill framåt. Jag tycker det är väldigt roligt och jag får mycket energi av det.

Tre gånger i veckan är han där och peppar, stöttar och driver. Han har också dragit ihop en distansgrupp där några unga simmare tränar ett pass i veckan med fokus på just distanssimning.

– Då kör vi en längre konditionsserie och jobbar mycket med tempokänslan, känslan för farten. De har gått framåt bra för både tjejerna och killarna. De har höga mål. Det vore kul om vi kunde få fram en olympier, säger Anders, och det går inte att ta miste på glädjen han känner inför de ungdomar han tränar.

Anders Holmertz har följt Sum-Simgruppen i cirka två år nu och han ser det som ett sätt att ge tillbaka lite av allt han fått.

Vad är det viktigaste du försöker förmedla som tränare? 

– Jag har lång erfarenhet av simning och framförallt av att träna otroligt hårt i så många år. Den känslan är något jag tror att jag kan förmedla till de här unga simmarna på ett bra sätt.

Träningspassen där Anders Holmertz inte gav allt han kunde är lätt räknade. Vinnarskallen gjorde att han alltid satsade framåt.

– Jag gick all in på träningarna.  Jag hade mål som jag ville uppnå och jag kände också att jag inte ville ödsla min tid. Det kändes som bortkastad tid att inte göra mitt allra bästa. Sådant försöker jag förmedla till de unga simmarna idag – att hålla så hög nivå som möjligt och alltid försöka höja ribban.

Men mycket har också förändrats genom åren och Anders är ödmjuk inför att det är en del nytt han själv behöver lära sig.

– Sporten utvecklas hela tiden och det är positivt. Idag är man mer noga med detaljerna. Vi fokuserar mycket på starten, vändningar, antal simtag per längd och så vidare. Det önskar man ju att vi också hade gjort. På min tid var det mer så att om du vill simma fortare måste du simma mer, säger han.

Visste du redan tidigt att det var elitsimmare du ville bli? 

– Nej, så klart inte. Mest handlade det om den sociala biten, att det var roligt att träna tillsammans. När man är sju-åtta år lever man mest dag för dag. Det var inte som att jag gick omkring och tänkte på OS.  Jag tyckte att det var roligt, jag gillade mina kompisar och jag tävlade varje dag, på träningarna.

Men någonstans förändrades det? 

– Ja, sen började jag tävla på riktigt och det gick rätt bra från början. Det var väl det och mina kompisar som gjorde att jag blev fast. Egentligen har jag varit ganska framgångsrik i alla åldrar, från Sum-Sim, till EM och ända till OS. Det är inte så vanligt, och det underlättade på något vis. Jag kände att det gick framåt hela tiden.

Vilken är karriärens största upplevelse?

– Mitt internationella genombrott 1987, då jag tog EM-guld och slog Michael Gross, det var sjukt stort. Det var kanske min största framgång. Gross sågs lite som oslagbar, så när jag slog honom blev det mycket snack. Hela OS-hysterin startade då också, det var ju året innan OS i Seoul.

När vi har det här samtalet har 2016 års OS i Rio precis avslutats och Anders har följt tävlingarna med stor glädje. Så pass att det nu känns lite deppigt.

– Vilket fantastiskt OS! Sarah Sjöström var helt enorm. Vilken press hon haft både från sig själv och alla runt omkring. Att kunna hantera det så här bra är starkt av henne. Det har varit fantastiska simningar att titta på! Nu känns det lite deppigt att det är över.

Lyckligtvis har Anders Holmertz annat att sysselsätta sig med. Förutom simträningarna är han numera en inbiten golfare. När vi börjar prata golf glimtar tävlingsmänniskan i honom till igen.

– Man söker ju alltid efter den perfekta träffen, så klart. Det är fascinerande med golf, ena dagen sitter allt och man kan det. Nästa dag är man tillbaka på ruta ett. Just det gör att jag blir biten, man vill få till det perfekt.

Text: Linda Eriksson
Foto: Bildbyrån

×

Kommentering är stängd.