Det regnade svenska medaljer under VM i Kazan, men den som skrällde allra högst var 27-åriga Jennie Johansson. I flera år har hon tränat och tävlat som underdog – nu är hon bäst i världen.

Hjältinnan från Hedemora

Det regnade svenska medaljer under VM i Kazan, men den som skrällde allra högst var 27-åriga Jennie Johansson. I flera år har hon tränat och tävlat som underdog – nu är hon bäst i världen.

Det här är Jennie Johansson

Ålder: 27 år (född 1988).

Bor: Stockholm, kommer från Hedemora i Dalarna. Tillbringar flertalet träningsmånader i Brisbane, Australien.

Begynnelsen: Blev meddragen av en kompis till söndagsträningen i Hedemora Simsällskap. Den legendariska tränaren Evert Sandberg konstaterade snabbt att Jennie hade talang i bröstsim. Genombrottet skedde genom ett guld på junior-SM som 17-åring.

Meriter i urval: VM-guld på 50 meter bröstsim, VM-silver i 4×100 meter medley, OS-semifinalist på 100 meter bröstsim, flera silver- och bronsmedaljer på EM. Ingått i landslaget de senaste fem åren och har flertalet svenska rekord.

Intressen: Shopping, kaffe och inredning, gillar en blandning av gammalt och nytt. Porslin från loppis är en favorit.

Äter: Mycket husmanskost, gärna renskav!

Dricker: Har en fin kaffemaskin hemma för att kunna agera barista, dricker tre, fyra koppar kaffe per dag.

Ser: En hel del serier mellan eftermiddagsträningen och sovdags. Gärna Sex and the City, Game of Thrones, Homeland eller Orange Is the New Black.

Kuriosa: Är sannolikt den längsta bröstsimmaren på internationell nivå med sina 1,87 centimeter.

Speakerns presentation och publikens jubel får adrenalinet att strömma till, hennes blick är fokuserad på plattan 50 meter längre fram. Hon vet att hon är i sitt livs bästa form och morgonens försök på 100 meter i lagkappen kändes toppen. Kommentatorerna låter ganska tillbakalutade efter startsignalen och konstaterar lugnt att hennes start var okej, snäppet bättre än i semifinalen. Men Jennie Johansson är en sådan som kommer starkt på slutet, och efter 25 meter har finalfältet jämnats ut.

– Jag vet att jag hamnar efter i starten eftersom jag har mycket kroppslängd att hantera, dessutom hade jag duktiga simmare i banorna bredvid. Mitt i loppet började jag fyllas av en obeskrivlig, kraftfull känsla av att jag liksom trycker och svävar fram i vattnet. Jag känner att loppet kan bli riktigt bra, och när det är fem meter kvar vet jag att målgången kommer bli perfekt. Jag tittar upp direkt så fort jag nått kaklet och ser att lampan på startpallen är tänd, och jag hinner bara tänka ”näe det är inte sant, va, har jag tagit medalj?!”, säger Jennie Johansson.
Hon vänder sig blixtsnabbt om efter målgången, hennes namn lyser överst på resultattavlan. Det är succé. Det är en skräll. Kommentatorerna vrålar och kämpar för att hitta orden.
– HA! HERREGUD! JENNIE! DET ÄR SVENSKT GULD GENOM JENNIE JOHANSSON, HAR NI SETT!
Jennie knyter näven och slår i vattenytan, hon skriker rakt ut, skrattar och gapar häpet. Men jo, Jennie är nu bäst i världen på 50 meter bröstsim.
– Ingen trodde jag skulle vinna, inte ens jag själv. Jag kom för att ta personbästa och för att nå finalen. Medaljstriden skulle involvera någon annan, och så går jag och vinner! När jag såg min familj på läktaren, då brast det helt. De har följt med på varje mästerskap, men när jag hörde att VM skulle hållas i Ryssland sa jag ”nej, spara era pengar och semesterdagar, ni behöver inte åka med”. Tidigare har ju mästerskapen gått på häftiga ställen som Kina och Dubai. Nu i efterhand är jag så glad över att de kom.
Väl ute i mixade zonen så forsar tårarna medan hon svarar på journalisternas klassiska sportfrågor, hon ber flera gånger om ursäkt för sin oförmåga att hitta orden framför kamerorna. Någonstans mellan glädjetårar, kamerablixtar och grattiskramar så kommer hon ihåg ”lugn nu, du har lagkappen kvar”.
– Kroppen kändes som kaos. Jag var osäker på om jag hade krafter kvar, jag hade gråtit floder men bestämde för att slå igång läget ”nu måste du fokusera”, så måste en elitidrottare fungera. Vi kom överens om att inte prata om mitt VM-guld när vi satt i call room. Jag gjorde lagkappen på adrenalin, och det loppet var det bästa jag någonsin gjort. Men både jag och Sarah kände att vi gjort lite snabba växlingar och vågade inte fira direkt efter målgången.
När växlingarna godkänts ger sig kvartetten in i en bamsekram vid bassängkanten. Michelle Coleman, Jennie Johansson, Sarah Sjöström och Louise Hansson har fixat Sveriges första VM-medalj någonsin i 4×100 meter medley, och dessutom ett Europarekord på köpet.
– På detta VM har vi haft den bästa stämningen jag någonsin upplevt i en trupp, vi är alla väldigt goda vänner. Har du sett intervjun med oss alla fyra efter loppet? Det var så häftigt och känslomässigt att stå tillsammans, vi är alldeles fnissiga… Oj, jag blir tårögd bara när jag tänker på det.
Hur såg sista minuten-förberedelserna ut inför loppet?
– Jag brukar försöka tänka ”jag har gjort allt det här förut”. Självklart blir jag nervös inför en VM-final, men nervositetskicken hjälper till att förbereda kroppen. Jag försöker att inte göra något annorlunda, och min tränare Andrei Vorontsov är ganska tystlåten under uppvärmningen. Du kan ändå inte ändra något på tävlingen, det är din prestation under säsongen som räknas och du måste lita på vad du gjort.
Varför gick det så bra under VM?
– Jag har lärt mig att kontrollera mig i simningen istället för att stressa. Tidigare ville jag bara veva på så mycket som möjligt, när jag istället kontrollerar mina långa armar och ben kan jag komma upp i en hög fart. Under delar av året bor jag i Australien, tränarna där jobbar mycket med frekvensen och att hitta en simning som passar en själv allra bäst. Framgång handlar aldrig om vad som hände på det där enstaka träningspasset mellan halv nio och halv elva på förmiddagen, det handlar om hela livsstilen och vad jag gör dygnet runt. När jag åker på ett mästerskap vill jag tveklöst kunna svara ja på frågan ”Har du gjort det du verkligen kunde?”. Och jag har haft ett jättebra träningsår bakom mig.
Hur har det varit när du kom hem?
– Det har känts lite som att leva i en dröm. För mig känns det fortfarande overkligt när jag tänker på att jag är världsmästare.
Blir du stoppad på stan?
– Jag har märkt att folk har kollat mer än vanligt, haha! Det var fantastiskt att komma hem till Hedemora, uppemot 700 personer hade samlats i en stor park för att välkomna mig och då blev det förstås lite autografer och selfies. Det har varit mycket media, vilket bara varit roligt! Simningen är tyvärr inte så stor sport i Sverige, jämfört med exempelvis fri­idrottarna som får enorm uppmärksamhet för en EM-medalj. Svenskarna har koll på Sarah Sjöström, Lars Frölander och Therese Alshammar, men få har koll på det svenska landslaget, vilket är tråkigt. Under det här mästerskapet har fler fått upp ögonen för simning – jag hoppas det här är början på något större! Är det förresten okej att jag målar naglarna?
Självklart!
– Åh vad bra, det är lite fotograferingar inplanerade i eftermiddag. Som simmare försvinner vanligt nagellack efter ett pass, och på tävling får du helt enkelt leva med att du blir inzoomad med blött, tovigt hår och osminkade, rödgråtna ögon. Egentligen bryr jag mig inte, men det har faktiskt känts lite extra skoj att bli fixad av proffs och sitta i morgonsoffor. Nyss visste ingen vem jag var, häromveckan delade jag soffa med Fredrik Reinfeldt i Sommarkväll med Rickard Olsson i SVT. Det är overkligt!
Hur laddar du om inför OS?
– Det handlar aldrig om några radikala förändringar i upplägg, men varje mästerskap ger lärdomar. Så här på elitnivå blir det allt mindre marginaler att jobba med, därför vill jag bli bättre på allt. Det viktiga är att jag fortsätter hålla mig frisk och skadefri, vilket hittills har varit framgångsreceptet. Jag har kunnat träna bättre än någonsin tidigare och samla in tävlingserfarenheter.
Vad tycker du om träningen egentligen?
– Det finns idrottare som hävdar att träningen alltid är kul – så är det inte. Att se resultat är däremot kul, dessutom gillar jag gymmet. Jag bävar inför de längre passen, för mig som sprinter ligger de på strax över 5000 meter. Det jag kan gilla med tröskelpassen är att ha en uppgift framför sig, och det är att tömma ut sig själv. Självklart har jag lite ångest inför dem, men det känns extra bra efteråt när man vet att man har gjort ett riktigt kanonpass.
Elitidrottare kan hamna i ett vakuum när karriären är över. Har du en plan?
– Jag är inte 20 år längre och vet att simkarriären har ett slut. Jag vill inte stå där och känna ”shit, vad gör jag nu”, så jag har läst några universitetskurser. Jag vill gärna jobba med marknadsföring och kommunikation, sedan har jag ju fortfarande ett stort intresse för sporten – det kanske kan kombineras. Dessutom är det värdefullt att ha rest över hela världen tack vare simningen.
Till sist, var ligger medaljerna från VM?
– Oj, hm, någonstans i uppackningskaoset i lägenheten i Hammarby sjöstad, jag kom hem från Dalarna igår. Men de kommer att få en hedersplats i ett vitrinskåp!

Text: Josefin Strang
Bild: Petrus Iggström, Bildbyrån

×

Kommentering är stängd.