När konstsimmerskan Daniella Röhss gav upp tävlingskarriären fortsatte föräldrarna. Båda hade hittat sin grej: Helena syr tävlingsdräkter och Thomas är domaransvarig med sikte inställt på OS. Det har blivit en familjeangelägenhet.

Familjen konstsim

När konstsimmerskan Daniella Röhss gav upp tävlingskarriären fortsatte föräldrarna. Båda hade hittat sin grej: Helena syr tävlingsdräkter och Thomas är domaransvarig med sikte inställt på OS. Det har blivit en familjeangelägenhet.

Det började med att sjuåriga Daniella Röhss ville göra allt som sin syster Josefine. Josefine simmade konstsim i Järfälla Simsällskap och Daniella tjatade för att få börja. Det blev starten på ett livslångt familjeintresse. Med två döttrar i bassängen var föräldrarna Helena och Thomas Röhss i princip tvungna att engagera sig.
– Jag minns att jag började med att bära stolar. Något skulle man ju göra, säger Thomas.
Eftersom konstsim är en liten sport i Sverige, med blott ett par hundra utövare, var föreningen snabb med att fånga upp föräldrar. Det är bland annat brist på tävlingsfunktionärer och under ett möte blev föräldrarna tillfrågade om det var någon som ville utbilda sig till domare. Thomas tyckte att det var pinsamt att ingen räckte upp handen så han anmälde sig.
– Det är en vacker sport och som domare sitter man på bästa plats och ser allt. Dessutom fick jag en chans att ge något tillbaka till ungdomarna som tränade hårt, säger Thomas
Han gick flera kurser och blev snabbt en flitigt anlitad domare. Daniella som hade börjat tävla var i början måttligt road av sin pappas tilltag. Eftersom det finns få domare i Sverige dröjde det inte länge förrän far och dotter möttes i tävlingssammanhang.
– Det kändes jättekonstigt att komma upp från vattenytan och möta min pappas blick. Jag hajade till. Jag tänkte att nu ska jag minsann visa att jag kan när det är min pappa som sitter där, säger Daniella.
Att ha en domare i familjen var en stor fördel för Daniella som kunde få feedback direkt efter en tävling. Men det kom inget gratis med pappa i domarstolen.
– Jag var snarare för sträng när det gällde Daniella. Man var lite rädd för att ge sin dotter högsta poäng, förklarar Thomas.
Medan storasysterns intresse för konstsim falnade tränade Daniella allt hårdare. 2012 blev det utdelning och en guldmedalj på SM i klassen solo. Samma år tog hon silver på NM. Eftersom hennes pappa också var ambitiös pågick två parallella karriärer inom familjen, en i bassängen och en på domarsidan. Vilket inte var helt okomplicerat.
– När han åkte på större tävlingar än mig kände jag ibland ett litet sting i hjärtat. Då kändes det som han hade gått om mig, säger Daniella.
Men det positiva med att ha en domare i familjen övervägde.
– Jag har fått bra koll på hur domarna tänker. Att de exempelvis bara tittar på resultatet av figuren, inte de rörelser vi gör för att forma den, säger hon.
I och med dotterns sport fick mamma Helena anledning att ta upp ett gammalt intresse – sömnad. Som ung hade hon varit kreativ och sytt många av sina kläder själv. Så därför var det inte så konstigt att hon blev sugen på att sy baddräkter. I början nöjde hon sig med lite förbättringar. Men en dag beslutade hon sig för att göra allt själv.
– Jag klippte sönder en gammal baddräkt och försökte sy ihop den sedan med olika stygn. Det gick så där. Det slutade med att vi fick slänga den, säger Helena och skrattar.
Men Helena gav sig inte och fortsatte att öva. Till slut blev baddräkterna så fina att Daniella med stolthet bar dem på tävlingar. Eftersom tre fjärdedelar av familjen Röhss var engagerade i konstsim cirkulerade det mesta kring det. Och konstsim var det största samtalsämnet på middagar.
– Ibland kunde min syster reagera och påpeka att vi borde prata om något annat också. Då försökte vi tänka på det och bytte ämne, säger Daniella.
2013 skulle Daniella plugga utomlands och bestämdes sig för att sluta tävla. Till mamma Helenas stora besvikelse.
– Det var ett bra beslut men samtidigt kände jag en saknad. Jag älskade ju att sy hennes baddräkter, säger Helena.
Men så kom hon på att hon kunde sy till andra simmerskor.
– Jag tänkte att ”Hur svårt kan det vara?”. Jag som hade sytt hela mitt liv skulle väl kunna göra det till andra också.
Helena gjorde i ordning en ateljé i familjens hus och våren 2013 gick hon en kurs i baddräkts- och underklädessömnad. Sedan startade hon en webbshop som hon driver vid sidan om sitt heltidsjobb. Än i dag, ett trettiotal baddräkter senare, tycker Helena att det är pirrigt att lämna ifrån sig en dräkt när den är färdig. Men för det mesta är kunderna mer än nöjda.
– Jag har hört flickorna säga att ”Vi hade i alla fall snyggast baddräkter” när det gått dåligt. Det är kul, säger Helena.
Inte heller Thomas ville sluta när Daniella lade ned tävlingskarriären. Han hade blivit så erfaren att han dömde på internationella tävlingar. Nu sitter han med i Svenska Simförbundets konstsimsutskott och är ansvarig för alla domare. Inte nog med det: Thomas har uppfunnit ett program för poängberäkning.
– Omega som exempelvis används internationellt är så dyrt att köpa in. Vi behöver ett öppet program som de mindre klubbarna har råd med och som är enkelt att använda, konstaterar han. Programmet har redan börjat användas på internationella tävlingar. På Junior-VM var det ett av två program som användes för att räkna fram poängen.
– Det hade varit kul om det kom till OS och VM, säger Thomas.
Nu har cirkeln slutits. Efter sina studier i USA är Daniella tillbaka i simhallen på Järfälla Simsällskap. Denna gång vill hon ge tillbaka och har börjat träna andra lovande simmare. Och det händer att hon, mamma och pappa är i simhallen samtidigt. Precis som när allt började.
– Man kan nog säga att simhallen är vårt andra hem, konstaterar Daniella.

Text: Susanna Nygren
Foto: Sara Strandlund

×

Kommentering är stängd.