Simning ses ofta som en utpräglad individuell sport. Samtidigt är sammanhållning i det svenska landslaget stark – och ännu starkare för laget i laget. Detta är deras story.

En i laget

Simning ses ofta som en utpräglad individuell sport. Samtidigt är sammanhållning i det svenska landslaget stark – och ännu starkare för laget i laget. Detta är deras story.

Stockholm, 12 augusti, 2014.

Det är sex dagar kvar till EM. En trappa upp på Clarion Hotel på Södermalm i Stockholm sitter alla tjejer från simlandslaget i lite olika grupperingar. Utspritt över ett jättestort rum med heltäckningsmatta sitter journalister och fotografer, väl blandade med simstjärnorna. Det snackas, fotograferas, filmas. Genom den stora fönsterväggen i rummets bortre del skymtas Globen och, dessförinnan, och viktigare för alla i detta rum, Eriksdalsbadet.
– Vi simmar fortfarande två pass om dagen medan vi är här, berättar Ida Lindborg, som är relativt ny i landslagssammanhang.
– Samtidigt är det mer fokus på sprint nu, inte lika viktigt med långpass och att simma en massa kilometer, säger Louise Hansson.
– Och, fyller Magdalena Kuras i, vi har normalt samma träningsupplägg på våra landslagsläger. Nu, när det är ett precamp, är det mer våra individuella upplägg som styr.
Vem är det som styr dessa? Ni har ju en tränare hemma och en eller två andra här i Stockholm.
– På våra träningsläger kör vi Carls och Andreis upplägg, så är det, berättar Magdalena samtidigt som hon tittar på Louise och ler. Men vissa har ju med sin egen tränare…
– Ja, ha ha, det stämmer, fyller Louise i. Min tränare är med, så vi kör vidare på vårt upplägg hemifrån.
Ida, Magdalena och Louise kommer precis från några veckors ledighet och Michelle Coleman, som precis anslutit till gruppen efter att ha gett en intervju för SVT, sätter sig i soffan och utbrister:
– Jag har hört att fem veckors semester är lagstadgat, men vi har bara tre. Och egentligen har vi inte ens det, vi tränar ju ändå, fast själva.
– Det är så, fyller Louise i, och det är skönt nu när vi landat i Stockholm och på Eriksdalsbadet. Här får vi simma tillsammans, det betyder mycket.
Just detta är extra intressant. Simning räknas till en utpräglad individuell sport, men samtidigt kan man inte sitta närmare varandra än Magdalena, Ida, Louise och Michelle gör i den röda sammetssoffan på Clarion Hotel. Tjejerna tränar ihop, äter tillsammans varje dag, bor ihop under långa perioder. Sammanhållningen är stark, det både syns och hörs. Detta kommer att nå sin kulmen under lagkapperna under EM några dagar senare, men det vet vi inget om än.
Tävlingsnerver, har ni det?
– Jag brukar få det på EM och VM. Det är Louise som svarar först.
– Lite, visst, men inte överdrivet, fyller Ida i.
Magdalena tar till orda sist. Hon har lite andra tankar:
– Jag har svårt att simma om jag inte är nervös, berättar hon. För mig känns det som om något är fel om jag inte är det, jag behöver veta att det är allvar.
Michelle svarar inte på frågan alls, utan bara ler och skakar på huvudet.
Sarah Sjöström är påpassad på pressträffen, alla vill snacka med henne. Man kan nog påstå att hon har störst press på sig – i dubbel bemärkelse. Hon är mest bokad för intervjuer innan EM och hon är den svensken från TV-soffan lägger störst gulddrömmar i knät på. Sarah själv tar det med ro när vi ses innan EM. Några få dagar senare står hon och de andra tjejerna bredvid tävlingsbassängen, uppvärmda och redo.

Berlin, 18 augusti, 2014

Det är första tävlingsdagen det gäller. Lagkapp 4×100 meter frisim – utan försök, ska det visa sig. England är bara ett av de länder som strukit sig, så försöksheat är inte längre nödvändigt. Det leder till mer nervositet. Försöken är även en kontroll av den egna formen. Nu är det skarpt läge direkt.
I VM förra året var laget fyra hundradelar från en medalj. Nu, i Berlin, skickar Michelle Coleman (53,85), Magdalena Kuras (55,55) Louise Hansson (54,28) iväg Sarah Sjöström på sista sträckan. Detta är strax efter att hon simmat semifinal på 50 meter fjäril – i lagkappen simmar hon sistasträckan på 52,14. På banan bredvid hittas Holland, världsrekordinnehavarna, om än med ett annat lag, och de är efter. Först i mål är dock Danmark på en av ytterbanorna. Danskorna jublar, men något är fel. Resultatet blir inte officiellt, resultattavlan visar inte slutställningen direkt. Detta är inget ovanligt – en överväxling sker så lätt. När det visar sig att det är det Danmark som överväxlat ändrar sig dock hela resultatlistan. Michelle, Magdalena, Louise och Sarah jublar. De är snabbast i Europa!

Stockholm, 1 september, 2014

– Jag har sagt det länge, berättar Sarah, att vi med detta nya lag kommer slåss om medaljerna, att vi är så bra. Tidigare var det jag, Fagundez, Alshammar, Lillhage, ett väl sammansvetsat lag. Då var jag yngst, det är jag inte längre. Och vi har haft lite tid på oss att växa oss starka ihop.
– Vi visste att Danmark var svåra, de hade det starkaste laget. Sedan hade ju Danmark ytterbanan, så vi hade dålig koll på dem under loppet.
Sarah är hemma igen sedan en vecka. Hon har vilat, tagit sovmorgnar. Hunden är fortfarande hemma hos hennes mamma, hon har fixat lite i lägenheten och vilat ännu mer. Hennes kropp tog mycket stryk under EM, något som tidningarna som bevakade tävlingarna beskrev som att hennes EM fick ”silverkant”. Mitt i allt lugn och vila har det ändå blivit några gympass: ”så jag inte klättrar på väggarna”.
– Det är dessutom skönare att börja gymma innan jag börjar med simträningen igen, berättar Sarah. Kör jag igång med båda parallellt kan det bli lite mycket för kroppen, för mycket träningsvärk.
Berätta om EM i allmänhet, vad var bäst respektive sämst?
– Det sämsta var nog att det var långt att gå mellan tävlings- och avbadningsbassäng, säger Sarah innan hon utbrister:
– Och just det – startpallarna! De var katastrof! Min reaktionstid var mycket längre än vanligt, så var det för många. Bäst var däremot att det gick bra för Sverige – tio medaljer totalt!
Tio medaljer varav sju är dina. Tre nya guld och fyra silver är helt otroligt bra, men är du nöjd?
– Ja, det är jag. Eller både ja och nej. Under 100 fjärilsim, till exempel, gjorde jag en massa misstag och kom en hundradel efter guldet. Min återhämtning var svår att få till, det gick inte att varva ner efter tävlingarna. Sedan var det mer media än jag är van vid, faktiskt.
Är du mer påpassad även av internationell media numer?
– Ja, mycket mer. Redan efter försöken ska jag svara på frågor, sedan fortsätter det efter finalen, efter prisutdelningen med mera. Det är ju kul, så klart, men det blir mindre tid att varva ner. Och i slutet av mästerskapet ville jag mest sova, jag var trött.
Nu har ni ett EM-guld i lagkapp. Hur kommer resultatet bli under VM nästa sommar?
– Vi är topp fyra-fem, ungefär, så vi ska tävla om medaljerna på VM. Sedan har vi Rio och OS att se fram emot och innan dess få ihop laget ytterligare. På världsnivå är USA och Australien bäst tidsmässigt, där är vi inte än. Men vi ska dit!

Text: Tomas Borgå
Bild: Petrus Iggström & bildbyrån

×

Kommentering är stängd.