I sommar är det 40 år sedan Gunnar Larsson vid OS i München tog en av simhistoriens mest spektakulära guldmedaljer.

En aktuell mästare

I sommar är det 40 år sedan Gunnar Larsson vid OS i München tog en av simhistoriens mest spektakulära guldmedaljer.

GL:s främsta meriter

OS: Deltog 1968 i Mexico, simmade final på 4×200 m frisim. Två guld 1972 200 och 400 m medley och fyra på 4×200 m frisim.
VM: Ett guld – 1973 200 m medley och fyra på 4×200 m frisim.
EM: Tre guld – 1970 200 och 400 m medley och 400 m frisim. Ett silver – 200 m frisim.
Världsrekord: 400 m frisim 1970, 200 m medley 1970, 200 m medley 1972.
Övriga rekord: Åtta europarekord och 150 svenska rekord.
SM: 32 guld

Det var en kort men framgångsrik karriär han hade i bassängen, hela Sveriges Guld-Gunnar. Aqua stämde träff för att få reda på mer om simfenomenet från Skåne.

OS i München gick av stapeln 1972. Även om simgiganten Mark Spitz från USA åkte hem med sju guld i resväskan så fanns det en än mer intressant figur i bassängen – med svenska ögon sett. Det var Gunnar Larsson, som stod för ett av spelens största skådespel när han med två tusendelar snuvade amerikanen Tim McKee på guldet på 400 meter medley.

– Vi satt länge på startpallarna efter loppet. Jag sa skämtsamt att vi skulle såga itu medaljen och ta halva var. Då var jag säker på att de skulle få låta oss simma om. Men så blev det inte jag utnämndes till segrare. Hade jag blivit tvåa så hade jag nog rivit badhuset, berättar Gunnar Larsson.

Efter Larssons ”tusendelsseger” skrevs reglerna om och gränsen sattes vid tiondelar. För Gunnar känns dock segern lika rättvis som någon annan av hans segrar.

– Men det är klart att det är bra att de ändrade reglerna först efter mitt lopp. Idag hade vi ju fått dela på guldet.

Nu gick i och för sig Gunnar Larsson till simhistorien av fler skäl än så. Två OS-guld, VM- och EM-guld och tre världsrekord är hans främsta meriter. Därtill kan läggas 32 SM-guld och titeln amerikansk mästare. Sitt genombrott fick han vid EM i Barcelona 1970 där han tog tre guld och satte världsrekord på 400 meter frisim med tiden 4,02,6. Tillbaka i Sverige möttes Gunnar på flygplatsen av 10 000 människor som kommit dit för att hylla den unga hjälten. Något som han inte var beredd på.

– När jag tittade jag ut genom flygplansfönstret och såg allt folk sa jag till min tränare: Jag går inte ut.

Att gå från ett liv i anonymitet till att plötsligt blivit rikskänd var förstås en stor omställning för den unga simmaren.

– Det som förmodligen räddade mig var att jag bara någon vecka senare åkte tillbaka till USA. Där kom jag in i rutinerna och det mesta återgick till det vanliga. Frågan är om man som 19-åring hade klarat av den uppståndelse som det blev i Sverige, säger han.

Gunnar Larsson är född 1951 i Malmö i södra Sverige. Han växte upp nära Ribersborgs kallbadhus och det var där han redan som femåring tog sina första simtag. Båda hans äldre systrar, Karin och Kisse, simmade och båda blev senare även de olympier.

Gunnar, som var mer fisk än människa i vattnet, upplevde de första årens träning mest som lekfulla.

– Min första tränare Tor Råberg var noga med att det skulle vara roligt och han uppmuntrade vår tävlingsinstinkt med choklad när vi gjorde små insatser av olika slag.

När Gunnar var nio år tog hans liv en dramatisk vändning. Hans mamma dog och hans heltidsarbetande pappa blev ensam med tre barn att ta hand om.

– Simhallen blev mitt andra hem. Det var dit jag smet iväg och det var där jag hittade en trygghet med mina kamrater.

Tio år efter sin mammas dör, på dagen, sätter Gunnar sitt första världsrekord. Och tre år senare, 1973, tog han VM-guld på 200 medley – också det på mammans dödsdag. Det kommenterar Gunnar lugnt med ”det var nog ödet”.

När förstod du att du var en talang? Och vad innebar det för din egen motivation och satsning?

– I och med att båda mina systrar deltog i OS tänkte jag att kan de så kan jag. Men det var först när jag var 15-16 år som det började lossna. Då tränade jag för Lars-Eric Paulsson och han lockade mig att satsa på långa distanser så att jag skulle kapa mina tider. På de långa distanserna blev målen väldigt mätbara. Vägen dit var via utmaningar av olika slag på träningarna. Även under den tiden lekte vi fram bra träningsprestationer.

Du var vidskeplig när det gällde din insimning. Efter EM 1970 simmade du alltid in exakt likadant – vad bestod den i och varför blev det så viktigt?

– På EM funkade det väldigt bra och då tyckte jag att jag hade hittat en form som jag inte ville ändra på. Jag simmade alltid 1 500 meter med exakt samma uppläggning, berättar Gunnar och fortsätter beskriva sina egenheter:

– Inför stora mästerskap var jag inte kontaktbar en halvtimme innan loppen. Jag var extremt fokuserad och simmade loppet om och om i huvudet.

1966, när Gunnar var 15 år, fick han ett stipendium för att delta i EM. Två år senare lyckades han kvala in i OS-truppen och fick som 17-åring åka på OS i Mexico. Han ställde upp på 200, 400 och 1 500 meter fritt samt lagkapp och blev som bäst tia på 400 och 1500.

Efter OS reste han och tränaren Lars-Eric Paulsson på en månadslångturné och besökte skolor i USA. De fastnade för Long Beach State University i Kalifornien, där Gunnar fick ett halvt stipendium. Resten av det ekonomiska stödet kom från hemmaklubben Malmö Simsällskap.

– I USA började jag träna för Don Gambril och där fick jag sparring och konkurrens på träningen. Och bassängtid. Don peppade mig och hjälpte mig att utveckla tekniken. Han trodde att jag skulle kunna slå världsrekord. Att han såg min potential var helt avgörande för min utveckling.

Gunnar trivdes med livet i USA stannade där fram till OS 1972. Att träningen hade haft effekt rådde ingen tvekan om. Två dagar efter det dramatiska OS-guldet på 400 meter medley tog Gunnar ytterligare ett guld, på 200 meter medley. Då med betydligt större marginal och med en ny världsrekordtid på 2,07,17.

Bara ett år senare, 1973, avslutade Gunnar Larsson sin simmarkarriär. Hans sista medalj blev ett VM-guld på 200 medley i Belgrad. Då var han bara 22 år.

– Jag hade vunnit allt som gick att vinna: OS, VM, EM, amerikanska mästerskapen och ett stort antal SM. I samband med OS 1972 tog man också beslut om att minska antalet grenar i simning. Bland annat försvann 200 medley till OS 1976, berättar Gunnar och fortsätter:

– Ett annat skäl till att jag slutade var att det på den tiden inte gick att försörja sig som simmare. Kanske hade jag fortsatt om förutsättningarna hade varit annorlunda. Men min pappa var noga med att jag skulle skaffa mig en utbildning.

Och så blev det. Gunnar utbildade sig till idrottslärare både i USA och i Sverige. På GIH i Stockholm träffade han sin fru, Marianne, som har tre döttrar tillsammans med. Sedan 1975 bor Gunnar och hans fru i Västerås. Tiden lägger han på att bygga på sommarstället i Strängnäs. Ibland händer det att han tar sig en golfrunda. Att återuppta simningen, till exempel som masterssimmare, är däremot inget som lockar Gunnar.

– Det uppfyller inte mina behov, konstaterar han kort.

Och det är förstås logiskt. Gunnar Larsson är mer än nöjd med vad han åstadkom under sin fenomenala karriär på 60- och 70-talen.

Text: Marie Louise Bergh
Foto: Bildbyrån

×

Kommentering är stängd.