Stina Gardell simmar fort och långt. Från hemmabassängen i Norrtälje via fyra år i collegesimningens högsta division i USA är hon nu tillbaka på svensk mark. Men hon mellanlandar bara – nästa stopp är Rio.

Den bestämda hemvändaren Stina Gardell

Stina Gardell simmar fort och långt. Från hemmabassängen i Norrtälje via fyra år i collegesimningens högsta division i USA är hon nu tillbaka på svensk mark. Men hon mellanlandar bara – nästa stopp är Rio.

Stina står med cykelhjälmen i handen på Fjällgatan på Södermalm. Härifrån ser man ut över Gröna Lund, grönskande Djurgården och ärggröna tak i Gamla stan, intill den omdebatterade Slussen. Solen skiner, men det är inte så varmt som det ser ut att vara. Hon klädde sig aningen tunt – jeans, vit tröja, tunn beige skinnjacka. Hon har tränat på Eriksdalsbadet på morgonen och snart förväntas hon dyka upp på jobbet på SATS. En ganska typisk dag i Stinas liv, numer, förutom kanske att hon har en intervju inplanerad. Annat var det under hennes fyra år i USA.
År 1998 var Stina Gardell åtta år gammal och första passen simmades i gamla badhuset i Norrtälje. Bostaden låg 20 minuters bilfärd därifrån – ut från stan, rakt ut i obygden – i Spillersboda.
– Där bor runt 500 bofasta, tror jag. Fast nu tog jag nog i.
Stina skrattar.
– Men det blir ungefär tre gånger så många invånare på sommaren i alla fall, med alla sommarhus och torp.
Norrtälje Simklubb, NSK, stoltserar sedan några år med ett nytt badhus med äventyrsbad. Klubben grundades 1958 och numer är det Stinas pappa Mikael som håller i ordförandeklubban. Det gamla badhuset ska göras om till bostäder och simningen har fått ett uppsving i staden sedan den nya hallen byggdes. Invigningen var förra sommaren och Stina var inbjuden, men inte i Sverige för att kunna delta. På plats var däremot hennes föräldrar, som haft en stor påverkan på Stinas simmarkarriär:
– Min simning hade inte varit möjlig utan mina föräldrar. Alla vi barn höll på med minst två sporter vardera och behövde hämtas och lämnas mest hela tiden. Jag började simma i Spårvägen i Stockholm vid 14 års ålder. Det innebar två timmars enkel resa om jag åkte kommunalt, så mina föräldrar behövdes.
Stinas bror spelade hockey, bland annat i Vita Hästen och Djurgården. Hennes äldre syster simmade i Spårvägen och lillasyster håller på med truppgymnastik. Sportintresset kommer från föräldrarna alltså även möjligheten att vara aktiv. Pappa Mikael jobbade inne i Stockholm och brukade vänta till Stinas träning var klar efter att hon börjat simma i Spårvägen. Även med bil tog det sin tid att komma hem och ofta blev det middag på någon korvkiosk längs vägen.
19 år gammal, direkt efter studenten, flyttade Stina till Stockholm för att slippa pendla. Siktet var däremot redan inställt på USA och att kombinera simningen med studier. Knappa två år senare, efter simträning kantad av diverse extraknäck i huvudstaden, gick flytten över Atlanten. En skola stack ut i mängden: USC, University of Southern California. Det var där hon ville gå: det var bästa ”simmarskolan” och så simmade ju Katinka Hosszu där. Stinas svenska rekord på 400 meter medley, satt på VM i Istanbul i slutet av 2009, gjorde USC intresserade och 2011 landade hon i den eviga sommarstaden Los Angeles med ett stipendium. Det var andra gången hon var där – den första var med Spårvägen, på träningsläger. Det var då intresset för USC hade väckts.
– Själva skolan tänkte jag faktiskt inte så mycket på, jag åkte till USC för att simma. De har rätt coacher och ett antal simmare som jag ville träna med, det var det som avgjorde, säger Stina bestämt, utan att släppa ögonkontakten.
Det fanns dock några saker till som hjälpte till, förutom skolans välkända simprogram. Värmen, att det var nära till havet och – en kombination av dessa – att det fanns möjlighet att lära sig surfa.
– På college söker man simmare som kan användas till mycket. Jag funkar bäst för längre sträckor och just medley innehåller ju allt. Det är viktigt att kunna förstå behovet på de skolor man söker sig till. USC var rätt för mig och jag för dem, helt enkelt. När jag sökte fanns det inte lika mycket hemsidor där man kan kolla hur ens personliga rekord står sig i konkurrensen, men det finns det nu.
Vad är den största skillnaden mellan att vara en del av collegesimningen jämfört med en klubb i Sverige?
– Du är ingen individ när du simmar i USA.
Svaret kommer blixtsnabbt och Stina tar en klunk kaffe innan hon fortsätter. Vi sitter på ett café på Fjällgatan omgivna av en busslast med turister som är oerhört fascinerade av utsikten.
– Du simmar för laget på ett helt annat sätt än jag var van vid. Dessutom, på träningarna, så var vi 50 stycken simmare med fyra tränare. Jag var ute efter konkurrensen, så för mig var det perfekt. Man stärker varandra, samtidigt som alla så klart vill ha en plats i laget på nästa tävling.
I Sverige är det vanliga upplägget att simklubben kläms in på en eller två banor bredvid motionssimmare som ogärna vill bli nedstänkta eller blöta i håret. Det är helt otänkbart inom collegesimningen – Stina och hennes lag på USC hade hela olympiska bassängen från OS 1984 till sitt förfogande. Varje träning. I samma bassäng, just under OS, tog USA överlägset flest guldmedaljer – på damsidan i alla grenar utom tre. Sveriges Per Johansson knep ett brons på 100 meter frisim och den andra svenska medaljen i detta OS, även det ett brons, tog lagkappslaget (Thomas Lejdström, Per Johansson, Bengt Baron och Mikael Örn) på 4×100 meter frisim.
Hur funkar ett simprogram?
– Just min coach hade ett annorlunda upplägg än de andra, ett mer europeiskt tänk.
Träningarna var riktigt inspirerande och vi körde till exempel benspark till musik och spontantävlade mycket mot varandra. Samtidigt var det hård träning och alltid fokus på kvalité och internsitet mer än kvantitet.
Är någon del individanpassad, exempelvis landträningen?
– Egentligen inte. Kör du sprint så tränar du på ett sätt, är du långdistansare kör du på ett annat. Uppdelningen är alltså inte mer specifik än att du bygger uthållighet eller explosivitet.
Första året, freshman year, bor alla på campus. Då är det små studentrum som ska delas och normalt väljer du inte din rumskompis. Den svenska synen på college, som vi matas med via filmer, stämmer alldeles utmärkt enligt Stina.
– Det är mycket festande, dorms och sororitys, elever som aldrig varit hemifrån och känner att de har en del att ta igen. Jag bodde med en tjej under ett år som aldrig gick upp innan klockan två på eftermiddagen och så ser collegetiden ut för en del, berättar hon. För min del handlade det om simning och inget annat.
Stina stannade på USC i fyra år och tog sin bachelors degree. Det innebar mellan åtta och tio simpass i veckan. Till det kommer två gympass och diverse uppgifter du förväntas stödja laget i samt, så klart, själva tävlingarna. Simsäsongen skiljer sig från många andra sporter eftersom den pågår året runt. Sammanfattat var Stinas tävlingsår fördelat över cirka fem tävlingar på hösten och tävlingar var tredje helg på våren. Varje år.
I december 2014 landade Stina på svensk mark igen. Nu har hon en lägenhet i Årsta, simmar med NEC på Eriksdalsbadet och extraknäcker som medlemsansvarig på gymkedjan SATS. Utöver det hinner hon även med att föreläsa.
– NEC är inget nytt för mig, jag tränade där när jag hälsade på i Sverige tidigare. Samtidigt har det hänt mycket, vilket är riktigt kul. Simningen får dessutom mycket mer uppmärksamhet nu, inte minst efter att Sara vann Jerringpriset.
Efter vårens träningsläger på Teneriffa stundar VM. Först nästa år, i maj, vet Stina helt säkert om hon kommer med till OS i Rio eller inte. Det blir i så fall hennes andra OS. Stina var nämligen med i London 2012, men det gick inte alls som hon tänkt sig.
– Det var för många toppar och dalar i min uppladdning. Väl på plats så satt det inte, helt enkelt. Mina tider var långt ifrån där jag ska ligga. Men OS har varit mitt mål sedan jag började simma. Jag varit där, men jag ska dit igen för jag kan prestera så mycket bättre, avslutar Stina bestämt.

Text: Tomas Borgå
Bild: Petrus Iggström

×

Kommentering är stängd.