Han börjar alltid helgen med promenad på Djurgården och simmar gärna, men i smyg, när att hans adepter inte ser honom.

Andrei Vorontsov

Han börjar alltid helgen med promenad på Djurgården och simmar gärna, men i smyg, när att hans adepter inte ser honom.

Andrei som coach

Har du några rutiner som mästerskaps- coach?
– Första tävlingsdagen på varje mäster- skap ber jag eller mediterar, det är viktigt för mig. Jag är själv en stund i total tystnad och ber honom om att utesluta alla olyckor som kan drabba atleterna och låta dem göra allt de förmår på tävling.

Är du en lugn tränare under mäster- skap?
– Utåt sett är jag en lugn tränare men in- ombords är det omöjligt att vara lugn. Jag för- söker vara lugn men när ögonblicket kommer innan race är det en väldigt kraftig känsla.

Vad är viktigast för att nå toppen, fysik eller mentalitet?
– Det är allting tillsammans. Jag har under mina år sett hundratals talangfulla simmare som inte nådde sin potential på grund av mentaliteten. Mentaliteten är personligheten som gör dig till en champion.

Vad är svårast med att vara tränare?
– Att vara tränare är en ganska svår sak för dagligen behöver du ”proove yourself on the pooldeck” för simmarna som sätter sin tillit till dig.

Hur gör man det?
– Jag läser och analyserar dagligen, tack vare datorer har jag tillgång till ett stort biblio- tek av träningar och idrottsvetenskap från de bästa i världen. Man får aldrig sluta studera, menar Andrei.

Han har varit talangutvecklare i Storbritannien, förbundskapten i Ryssland och är tränare på svenska NEC. Aqua fick privilegiet att ta del av Andrei Vorontsovs tankar kring träning, coachning och svensk simning.

När vi möts mitt i sommaren har Andrei hunnit vara dryga ett och ett halvt år som tränare för simmarna på NEC. Redan under SM visade många adepter upp storformen, däribland Sarah Sjöström som slaktade världsrekordet på 50 meter fjäril. Att samarbetet mellan Andrei Vorontsov och Carl Jenner ger resultat för simmarna råder det ingen tvekan om.
– Jag gillar att arbeta praktiskt med simmarna och är lyckligt lottad som har så många duktiga och vänliga kollegor omkring mig, som exempelvis Carl. Vi tänker på samma sätt när det gäller träningsstruktur, volym och arbetsbelastning, sådana intressanta aspekter. Ibland kommer jag till morgonträningen och så har Carl, nästan till punkt och pricka, utformat träningspasset på samma sätt som jag gjort och vice versa, berättar Andrei och skrattar innan han fortsätter:
– Vi har en god kommunikation kring träningen och utmanar varandra i att göra varje träningspass så intressant som möjligt för varje simmare.
Innan flytten till Sverige och jobbet på NEC, i början av 2013, spenderade Andrei Vorontsov drygt tre år som förbundskapten i Ryssland. Engagemanget och omtanken om de adepter som jobbet innebar framgår tydligt när han talar om tiden som förbundskapten, men det är också en tid han beskriver som emotionellt tung och krävande.
– Som förbundskapten i Ryssland har man mycket press på sig. Under min tid som förbundskapten gjorde Ryssland sin bästa prestation sedan OS 1996, men guldet uteblev och jag fick ta stor del av skulden. Emotionellt sett var det inte en trevlig tid, jag passerade helvetets alla kretsar och mycket av behandlingen jag fick kändes oförtjänt eftersom jag gjorde allt jag kunde, berättar Andrei.

Är stämningen bättre här i Sverige på så sätt?
– Haha ja, kanske blir pressen lite större ju närmare OS vi kommer, men än så länge är alla vänliga och stöttande.
Andrei är artig och försynt. Han tar sig tid att tänka igenom och formulera sina svar innan han pratar, men när samtalet tangerar ämnen han känner med eller brinner för blir dialogen mer levande och ögonen lyser av engagemang. Vi diskuterar OS i Rio och internationell simning och hamnar så småningom i svensk simnings anor. Andrei menar att det finns så pass stor potential i svensk simning, både med tanke på simmare och med tanke på coachningen, att den borde vara bättre.
– Som det ser ut på juniorsidan och inom åldersgrupperna så ligger Sverige efter kanske två, tre år internationellt sett om man jämför med exempelvis Storbritannien eller Ryssland.

På vilket sätt ligger vi efter?
– På sättet man tränar, alltså inställning till träning, struktur och arbetsbelastning samt mentalitet och fokus på toppnivå. Om man vill bli den bästa i världen så måste man träna som de bästa i världen, det finns inget annat sätt. Det finns inget svenskt sätt eller ryskt sätt: ”Just work hard”. Ur den aspekten är Sverige inte tillräckligt professionellt. Kanske handlar det om att Sverige inte har resurser till stöd för atleterna på samma sätt som många av konkurrenterna har. Modern idrott har blivit en form av professionell aktivitet, så konkurrenterna är professionella i den bemärkelsen, menar Andrei.

Andrei är född 1952 i ett kommunistiskt Sovjetunionen. Han kom i kontakt med och fattade tycke för simning i tidig ålder. Samtidigt som han coachade utbildade han sig vid Russian State Academy of Physical Education där han tog sin doktorsexamen. När landets ekonomi kollapsade sökte han sig utomlands, till Storbritannien, där han coachade och arbetade med talangutveckling innan han återvände till Ryssland och rollen som förbundskapten. Andrei är förutom coach också idrottsforskare och har publicerat ett flertal vetenskapliga artiklar, de flesta med inriktning mot hydrodynamik i simning.
Vi har pratat mycket om tränaren och forskaren Vorontsov, men vem är Andrei utanför simhallen?
– Oj, haha, jag gillar många saker, som att besöka konstutställningar eller museum. Jag har alltid tyckt om opera, hade jag röstresurserna eller kunde sjunga så kanske jag hade blivit operasångare istället, men jag har ingen talang så jag lyssnar hellre, skrattar Andrei.

Vi närmar oss slutet av intervjun. För Andrei fortsätter arbetet på NEC mot slutmålet OS i Rio 2016. Han är en passionerad tränare som hellre låter sina adepter ta plats i rampljuset och hoppas att hans bidrag till svensk simning ska vara så stort som möjligt. Han har hunnit med mycket i sin karriär redan, men är långt ifrån klar.
Vad är det som driver dig?
– Du förstår, varje ny generation simmare ger nya utmaningar. Ibland känner jag mig väldigt trött och tänker att nu är det nog, men så fort jag ser talangfulla simmare så känner jag lågan som brinner inombords. Då kan man inte sluta. Det är ett ”addiction”, ett sätt att leva, avslutar Andrei och skrattar.

Text: Sofia Kuylser
Bild: Petrus Iggström

×

Kommentering är stängd.