Tillvaron i masters är träning, tävling, allvar, glädje och vänner från världens alla hörn. Möt tre av Sveriges masters: den före detta olympiska simmaren, hon som aldrig nådde fram till toppen och han som började simhoppa i smyg för att göra en imponeringskupp.

3x masters

Tillvaron i masters är träning, tävling, allvar, glädje och vänner från världens alla hörn. Möt tre av Sveriges masters: den före detta olympiska simmaren, hon som aldrig nådde fram till toppen och han som började simhoppa i smyg för att göra en imponeringskupp.

DET HÄR ÄR ANETTE PHILIPSSON

Ålder: 50 år
Bor: Linköping
Gör: Kanslichef på medicinska fakultetens kansli vid Linköpings universitet.
Meriter: Ingick i OS-truppen 1984 och 1988 (12:a som bäst). Briljerade på Masters-VM i Kazan genom att starta på fem distanser och ta guld i samtliga, samt satte världsrekord på 50 meter fritt med 27:79.

DET HÄR ÄR MARGIT OHLSSON

Ålder: 70 år
Bor: Stockholm
Gör: Krossar rekord och internationellt motstånd i masters, är numera pensionerad telefonist.
Meriter: Innehar alla världsrekord i ryggsim i åldersklassen 65–69 år. Har tagit 18 världsrekord och 32 europarekord sedan 1999. Senaste rekordet är 38:69 på 50 meter rygg, vilket är en sekund från hennes ungdomstid.

DET HÄR ÄR PER LÖVGREN

Ålder: 51 år
Bor: Stockholm
Gör: Pressekreterare på Datainspektionen. Ett större reportage om simhopp publicerades i samband med att Per började jobba på Datainspektionen, en kollega såg till att skriva ut reportaget och hänga upp det på anslagstavlan utanför fikarummet.
Meriter: Två medaljer på Europamästerskapen.

ANETTE PHILIPSSON, LINKÖPING, kl. 18:30. Dagens pass skrivs upp på whiteboardtavlan intill bassängen under den självklara rubriken ”MÄSTARNA”. Fem av banorna är fyllda med de elitsatsande simmarna i Linköpings Allmänna Simsällskap, övriga tre banor ska trafikeras av mastersgruppen. Anette Philipsson nickar mot elittränaren Niklas Larsson.

– Vänta bara, snart kommer ungdomarna värvas av oss, säger hon och skrattar.

Anette Philipsson har alltid varit trogen Linköping. För sisådär 40 år sedan stod åttaåriga Anette i den intilliggande bassängen och frös under simlektionen. Hon var minstingen i gänget som inte utmärkte sig på några tävlingar förrän sista året som junior: därefter tog en elitsatsning vid. Under elitåren passerade Anette Philipsson simhallens entrédörr fem dagar i veckan, ofta med en klump i magen.

– På den tiden tränade vi hysteriskt stora mängder, det var inte friskt! Vi talar om pass på 10 000 meter i hög fart två gånger per dag uppemot fem, sex gånger i veckan. Även om vi klappade ihop halvvägs så fick vi inte gå upp ur bassängen. Vetskapen om att passet dessutom skulle göras om nästa dag gjorde träningen tuff, riktigt tuff, minns hon.

Anette Philipsson representerade Sverige i både OS 1984 i Los Angeles samt OS 1988 i Seoul. Efter hennes andra OS betraktades hon redan som uttjänt enligt 80-talets mått, trots att hon var blott 24 år gammal. Efter Seoul väntade heltidsarbete som personalvetare, hon intog rollen som tränare tills hon fick sitt första barn. Därefter hade hon noll kontakt med klorerat vatten under 15 års tid. En dag lyckades tränaren Bertil Wennberg tjata till sig Anettes deltagande i en masterstävling.

– Ärligt talat: innerst inne kändes det jättefånigt att ställa sig på startpallen när jag inte var mitt bästa jag. Som gammal elitsimmare fanns en helt annan referensram. Den tävlingen alltså… Jag blev så vansinnigt slut, kom trea men hade sååå roligt! Jag kom överens med mig själv att lämna gamla topptider bakom mig och börja om helt, säger Anette.

Nu kliver hon genom simhallens entrédörrar tre dagar i veckan, utan den där klumpen i magen. Hit kommer hon för att hon verkligen vill, och för att hon verkligen har roligt. Även om hon blir förbannad av en dålig tävlingsprestation så är elitens blodiga allvar borta. Nu kan Anette plocka russinen ur kakan, som hon uttrycker det själv. Folk brukar utbrista ”hjälp, hur orkar du med allt slit inom masters, vad kör du, typ tio pass i veckan?”. Men Anette skrattar bara: hon tycker inte masters är slit. Tre gånger i veckan besöker hon simhallen, passet kompletteras ibland med landträning, en gång i veckan gör hon ett gruppträningspass.

– Simningen är min krydda i livet. Jag jobbar heltid och därför blir träningen en ventil, en inspiration, en avkoppling. Pratstunden i bastun efteråt är lika värdefull som träningen, säger hon.

Anette Philipsson gör nästan samma tider som i ungdomens dagar. På 50 meter är hon på samma tid som sitt livsbästa, på 100 meter är hon ungefär två, tre sekunder bakom ordinarie tider.

– Förr i tiden simmade vi bara med armarna, hade noll bålträning, var rädd för styrketräning och mentaliteten var ”bara kör”: vi simmade långt och i hög fart. Det tog ett år som master innan jag fattade landträningen. Resultatet kanske inte syns så mycket rent visuellt om jag skulle filmas, men jag känner en helt annat stabilitet, styrka och trygghet i vattnet. Nuförtiden kan jag simma sakta med bra teknik. Tänk om vi visste det här på 80-talet!

Nästa stora höjdpunkt är masters-EM i London i maj, som infaller tre dagar efter ordinarie EM. Målet för Anette Philipsson är att fortsätta ta medaljer. Det långsiktiga målet är Anette Philipsson säker på:

– När Barbro Thörnelöf, Kerstin Gjöres, Harriet Bure och Britt Grilli ställer upp har de en snittålder på över 80 år. De förtjänar all respekt och är fantastiska förebilder!

 

MARGIT OHLSSON, STOCKHOLM, kl. 06:30. För Margit Ohlsson har masterskarriären varit en revansch av rang. Hon deltog i kortbane-SM som tonåring men hamnade utanför pallplats, istället gick hon över till konstsimning. Året var 1986 när hennes son skulle göra sin första simtävling, då vaknade tävlingsdjävulen i Margit. Ordentligt. Såhär 30 år senare har hon 32 europarekord och 18 världsrekord, två av dem slogs under gångna helgen i Åbo: 38:69 på 50 meter rygg och 3:06:24 på 200 meter rygg. Nu väntar ett pass i den härliga förmiddagssolen.

– Jag bor nästan här! Jag har varit Eriksdalsbadet trogen sedan invigningen 1999 och kommer hit fyra, fem gånger i veckan. Människor är inte menade att försoffas: precis som alla andra levande djur ska vi röra på oss. Det fina med simningen är att det är effektiv träning med låg skaderisk, tyngdlösheten i vattnet gör att träningsformen passar vem som helst, säger Margit Ohlsson.

Inte nog med att simningen tagit Margit ur soffan, den har också tagit henne ut i världen. Utan masterstävlingarna hade Margit Ohlsson aldrig flugit till USA, bilat med familjen längs ikoniska kuststräckan Highway 1, sett Niagarafallen, åkt till Australien eller upptäckt Nya Zeeland. Vännerna hon fått på vägen kan hon knappt räkna.

– Jag tränar faktiskt inte i någon särskild mastersgrupp, men eftersom jag är här samma tider så möter jag samma människor, vilket gör att simningen får en social mening. Jag har alltid varit ovanligt frusen, därför behöver jag effektiva, individuella pass i vattnet. Att tävla mot klockan räcker gott för mig.

Statistik visar att de rekordtiderna under de senaste 30 åren har gjort enorma framsteg, störst utveckling syns i klassen 85–89 år. Forskning visar att systematisk träning gör att prestationer kan förbättras upp till 50–60-årsåldern, framåt 70-årsåldern kommer förändringar som har med reellt åldrande att göra.

– Jag träffade en finsk simmare som under 20 år gjorde ungefär samma tider, men när han närmade sig 80 år blev tiderna plötsligt sämre. Det finns något otroligt intressant att se vad vi kan göra när vi går upp i åldrarna. Jag är övertygad om att det finns massor med talanger där ute, säger Margit Ohlsson.

PER LÖVGREN, STOCKHOLM, kl. 18:30. Egentligen ville han ju bara imponera lite på kompisarna. Utan tidigare erfarenhet av simhopp så anmälde han sig utan att tala om det för någon till Polisens simhoppsgrupp för vuxna. Målet var att överraska kompisarna med ett coolt hopp under nästkommande sommar – men Per Lövgren blev fast.

– Simhopp är spännande och inte helt ofarligt! Det gäller att våga och att trotsa sitt sunda förnuft. Det är som om du har en liten person på vardera axel, den ena försöker övertala dig att gå hem och göra något annat, mindre riskfyllt, den andra säger ”kom igen, du klarar det!”. När den andra rösten vinner och du lyckas våga göra hoppet… Det är så tillfredsställande.

Ikväll väntar en timmas landträning och en timmas hoppträning på Eriksdalsbadet. Enligt Per är simhopp den ultimata sporten eftersom det krävs en mix av styrka, smidighet och uthållighet.

– Vi har också väldigt bra kamratanda i gruppen. Även om vi alltid tränar i grupp så är det komplext på så vis att man alltid tävlar ensam: när de blåser i visselpipan och ropar ut ditt namn, då är det bara upp till dig själv. Det är en mental utmaning, men en rolig sådan, säger Per Lövgren.

Över tio år har gått sedan han började hoppa. Han deltog i sin första stora masterstävling 2005, när VM gick på hemmaplan i Eriksdalsbadet. När Per gick in i uppvärmningsrummet satt redan ett gäng där, som konstaterade ”aha, du är den nya killen”. Det dröjde inte länge innan ”alla känner alla”-tillståndet inträdde.

– Det är jättekul är att lära känna personer från andra länder och åka till platser som jag förmodligen aldrig hade sett annars. Jag har tävlat i Kiev i Ukraina, när det var lugnare där, Montreal i Kanada, Sevilla i Spanien och varit på träningsläger i Rom och Moskva. När jag hälsade på min systerdotter i Cambridge mejlade jag den lokala vuxengruppen, det var absolut inga problem att få träna med dem. Fantastiskt kul, konstaterar Per Lövgren.

Simhopp för vuxna har exploderat i popularitet. Många klubbar i landet erbjuder nu mastersgrupper. I huvudstaden har bägge simhoppsklubbarna prova-på-klasser för vuxna. Och om mastersgrupp saknas i din stad så har Per Lövgren en uppmaning: fråga den lokala klubben, kanske blir din fråga startskottet för vuxenhopp där du bor!

Text: Josefin Strang
Foto: Peter Holgersson/Josefin Strang/Privat

×

Kommentering är stängd.