Varje dag i snart 27 år har Peter Axtelius tränat, tävlat, instruerat eller dömt simhopp. I somras axlade han hedersuppdraget att döma de olympiska spelen i Rio. Här blir du bekantad med en sällan skådad simhoppspassion.

15 snabba frågor

Varje dag i snart 27 år har Peter Axtelius tränat, tävlat, instruerat eller dömt simhopp. I somras axlade han hedersuppdraget att döma de olympiska spelen i Rio. Här blir du bekantad med en sällan skådad simhoppspassion.

Kort om Peter

Årsmodell: 1979
Bor: Södertälje
Gör: Simhoppstränare och domare

 Vad gjorde du innan telefonen ringde?

– Jag cyklade och pratade i telefon med Stockholms simförbunds ordförande. Nu förbereder jag eftermiddagens träning med barn och ungdomar.

I detta samhälle med fotboll och hockey – varför blev det just simhopp?

– En lååång personlig och emotionell historia från mitt håll. För att hålla mig kort: året är 1990, jag hade respekt och förtroende för klubbchefen för Södertälje Simsällskap, som hade två söner jag umgicks med. Jag gissar att de berättade att jag var en orädd pojke, som gladeligen hoppade ner från hopptorn och bryggor. Jag blev inskriven när första simhoppsgruppen startade, sedan dess har det inte gått ett dygn utan simhopp i mitt liv.

Varför fastnade du för simhopp?

– Det är en jättesvår fråga att svara på. Lite som att svara på ”när bestämde du dig för att börja gå?”. Så genuint känns simhopp, som att gå eller andas.

… Men din egen tävlingskarriär blev kort?

– Jag är en ”allt eller inget”-person. Jag gjorde en kartläggning över mina förmågor och min kroppstyp, sedan jämförde jag detta mot en kravprofil för sporten. Jag insåg att jag aldrig kommer kunna eskalera mot någon jättehög nivå, hur jag än kämpar. Därför satsade jag på att bidra istället, som coach. Men jag var bra på att väsa.

Vilken talang önskar du att du hade?

– Fotografiskt minne vore skönt!

Vad är det klantigaste du gjort i simhallen?

– En barngrupp hade bett mig hoppa med dem. Jag studsade alldeles för högt för min egen förmåga, tappade balansen och ramlade på svikten. Jag slet upp skrubbsår och det rann blod så det stod härliga till. Det kändes ganska pinsamt, jag fick förtydliga att simhopp minsann inte är farligt utan bara jag som är klantig.

Beskriv dig själv som domare?

– Om jag ska lyfta fram något är det ett starkt patos. Jag vill uppfylla de etiska idealen inom simhoppbedömning, att inte gynna eller gagna en särskild hoppare eller särskilt nation. Jag försöker vara väldigt nollställd, att bara titta på hoppet.

Vilket är det bästa hoppet du sett?

– Fyra och en halv volt framåt i pik, Diving World Series 2014. Kinesen Jian Yang hade 118 i semifinalen, på finalen gjorde han 121 poäng. Det är full pott.

Vad är svårast med att döma simhopp?

– Att förbereda sig mentalt på sportens oförutsägbarhet. Det du hör under korridorssnacket behöver inte stämma överens med vad som händer när tävlingen startar. Under OS i Rio hoppade exempelvis Tom Daley fantastiskt i försöken, i semifinalen hamnade han på plats 18. Så låga poäng har han inte gjort sedan tonåren.

Vad var bäst med Rio?

– När jag dömer är jag neutral, men när jag åkte hem kan jag konstatera att det är roligt att det gått bra för Europa. Väldigt roligt med Tania Cagnottos insats som renderade medalj och att britten Jack Laugher kom hem med två medaljer.

Vilka stunder i sporten är bäst? 

– Jag har 24-karatsstunder hela tiden: på träningar eller tävlingar, när fokus är så stort att vi inte skulle märka om tredje världskriget startar utanför. När man är så inne i det som händer i nuet, det är de magiska stunderna som ger mig kickar som håller kvar mig i sporten.

När är det som kärvast i sporten?

– När jag trampar vatten som tränare, när det känns som man sliter men processen rör sig inte. Men när man inte tror det sker någon utveckling kan man vrida linsen och konstatera marginella utvecklingar, tiondelar, och bli förvissad om att man är på rätt spår.

Om vi ska bekanta oss med en hoppare, vem ska vi titta på?

– Greg Louganis, han är ansedd som en av de största genom tiderna. Han har också rönt en del uppmärksamhet med sin persona. Du kanske har hört om att han slog huvudet i svikten under nionde hoppet i försöken och sen lyckades komma tillbaka med de två avslutande hoppen, för att sen dagen efter vinna finalen under OS i Seoul 1988.

Vad vill du se i kristallkulan?

– Det vore fantastiskt roligt om svensk simhoppning växer deltagarmässigt, att fler hittar till sporten. På sikt kan vi öka chansen att ha deltagare på olympiska spelen.

Text: Josefin Strang

×

Kommentering är stängd.